Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Vissa nyheter är återkommande, till synes alldagliga händelser som gör Sverige till det land vi är. Stockholms kollektivtrafik kollapsar under snökaos. Ulf Brunnberg vill supa på sjön. Den nationella säkerhetsrådgivaren tappar bort viktiga grejer. Vår egentliga kulturkanon!
För nu har det hänt igen. DN rapporterar att vår nationella säkerhetsrådgivare Niclas Kvarnström (tyvärr inte Malmöförfattaren) har glömt en anteckningsbok på ett Natomöte i Ankara. Han för alltså vidare en stolt svensk tradition. Ni minns väl? Ulf Kristerssons barndomsbästis Henrik Landerholm iklädde sig exceptionellt rollen som nationell driftkucku och glömde viktiga papper lite här och var. Landerholm var mästaren. Efterträdaren Tobias Thyberg satt bara på posten i tolv timmar efter att det spridits en bild av känslig karaktär. Det tog visserligen nästan ett år för Kvarnström att komma in och fördärva, men nu är ordningen återställd, förbannelsen intakt.
Boken har heller inte återfunnits. Jag ser framför mig hur säkerhetsrådgivarens anteckningar kommer valsa runt som näsan från Zlatanstatyn, en vandringssägen vars existens bara bekräftas av folk på efterfester som känner någon som känner någon som känner någon.
Jag ser framför mig hur säkerhetsrådgivarens anteckningar kommer valsa runt som näsan från Zlatanstatyn, en vandringssägen vars existens bara bekräftas av folk på efterfester.
Själv är jag ingen person som tappar bort saker särskilt ofta, utan kan snarare känna: hur jävla svårt ska det vara? (Jag glömde visserligen ett par glasögon i Texas nyligen, oerhört irriterande men också första gången sedan typ mellanstadiet något liknande hände). Men på andra förstår jag att det är vanligare och mer relaterbart än jag anat.
Eftersom posten som nationell säkerhetsrådgivare är nyuppfunnen, kan den vara lite vad vi vill att den ska vara. Tjänsten skulle bli Tidölagets prestigeprojekt, en militär satsning efter år av Miljöpartiet och Fredrik Reinfeldt och Zara Larsson, ett desperat försök att vara lika tuffa och coola som pappa Amerika. Under Landerholm-eran var det också ett svepskäl för statsministern att avlöna sin kompis. Men nu tänker jag att det är större än så.
Den nationella säkerhetsrådgivaren är utsedd till ett fördömt uppdrag för att bära våra synder, allas vårt slarv. Hen är, i alla avseenden, den utvalde.
Läs fler texter av Gabriel Zetterström.
