Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Livet leker för Man-soo (Lee Byung-hun, senast sedd som storskurken Front Man i ”Squid game”). Han är chef på en pappersfabrik, lyckligt gift, har två barn och lika många hundar. Familjelyckan är total i den sensommarblomstrande trädgården där det grillas ål som han fått från fabrikens amerikanska ägare,
Snart får Man-soo veta att matgåvan är jänkarnas motsvarighet till ett hästhuvud i sängen. I väst talar man om att ”få sparken”, här talas det om att bli halshuggen. Så några månader senare står en bildligt talat huvudlös Man-soo i underkläderna och byter om utanför matbutiken efter ett slavskift. Sommar har blivit höst och den tidigare så vackra trädgården är en kal skugga av sitt forna jag.
Även för projekt som överlever utvecklingshelveten kan det vara svårt att ta sig därifrån utan brännskador.
I tuffa tider handlar mycket om tur och tajmning. Så även inom en kommersiell konstart som filmen, där tid är pengar och scheman ska klaffa. Även för projekt som överlever utvecklingshelveten kan det vara svårt att ta sig därifrån utan brännskador.
Är ”No other choice” ett sådant olycksfall? Redan 2009 gick den barocka mästerstilisten Park Chan-wook ut med sina planer på att ta sig an Donald E Westlakes roman ”The ax” (1997), tidigare filmatiserad av Costa-Gavras under titeln ”Mördande konkurrens” (2005). Sedan dess har mycket hänt, däribland Bong Joon-hos Guldpalms- och Oscarsbelönade klasskampssatir ”Parasit” (2019) och den tematiskt besläktade Netflixsuccén ”Squid game” (2021–2025).
Ekonomisk desperation tycks vara ett av den sydkoreanska kulturvågens huvudämnen. Inte så konstigt kanske, då ju Sydkorea har bland de längsta arbetstiderna i världen. Dess nuvarande president Lee Jae-myung gick till val med förslag om fyra dagars arbetsveckor.
Med andra ord är den galghumoristiska arbetslöshetsthrillern ”No other choice” högst relevant, men ändå är det svårt att inte se en eftersvansande lillebror till ”Parasit” och ”Squid game”. När Man-soo står på ett hustak, med händerna om en chilikruka som han tänkt kasta på en man vars jobb han vill ha, slås han av en plötslig konsekvensanalys. Han kommer att tänka på vilka som kan tänkas ha ett cv lika starkt som hans eget. Vilka han måste döda.
Som alltid i Park Chan-wooks bisarrt blodisande och klassiskt tonsatta filmvärld bjuds det på en fröjd för sinnena helt utan förskönande fluff. Utrustad med obekvämhetsradar och audiovisuella berusningsmedel vaggar han in tittaren i en förrädiskt skön rytm som stötvis störs med skeva närbilder. På mat, på tänder, på jord, på lik, på sniffade trosor.
Nej, sett till filmerna är Park Chan-wook inte människans bästa vän. Tvärtom tycks han mer intresserad av våra mörkaste vrår, tydligen lätta att belysa i nedläggningshotade pappersfabriker och på svettiga anställningsintervjuer.
Tyvärr biter inte satiren så hårt som den borde. ”No other choice” har kvalitetsfilmens alla kvalifikationer, men tajmningen är off. Att se Park Chan-wooks senaste är som att skumma igenom en ansökan från en stjärnkandidat som hör av sig långt efter att tjänsten redan tillsatts.
Se mer. Jobbigt på jobbet: ”Skamgrepp” (1994), ”Up in the air” (2009), ”Nomadland” (2020).
Läs fler film- och tv-recensioner
