– Det här ombyggnadsprojektet har jag följt in i minsta skruv. Jag har aldrig tidigare tillbringat så mycket tid på en byggarbetsplats, säger den svenska arkitekten Mikael Stenström.
Det är ”Open House” i Basel och 115 olika byggnader är under en helg tillfälligt öppna för allmänheten. Bland dem det kontorshus från 1960-talet som Stenströms arkitektkontor Kooperative E45 byggt om till 28 hyreslägenheter. Projektet ingår i stadens satsning ”Wohnprogram 1000+” som ska resultera i 1 000 nya hyresrätter med ”betalbar hyra” fram till 2030.
I Basel bor 85 procent av hushållen i hyresrätt och det är långt ifrån den enda skillnaden mot Stockholm, där motsvarande siffra är cirka 30 procent. Påtagligt många av de byggnader som visas under öppet hushelgen är äldre fastigheter som fått ett nytt liv som bostadshus.
Här råder ett fokus på ”tillräcklighet” och resurssparande, byggt på insikten att inga naturresurser är oändliga. Något vi i Sverige pratar och forskar om men ännu inte genomfört i någon högre utsträckning.
Under några dagar i Basel hinner jag både bo i en silo som omvandlats till ett hotell och besöka alltifrån ett sjukhus till ett vinlager och kontorshuset på Hochbergerstrasse som numera, i tidens anda, rymmer hyreslägenheter.
Redan i själva stadsrummet syns det att Basel är en stad som är medveten om vår tids utmaningar i form av klimatförändringar och förlust av biologisk mångfald. Högt gräs rymmer en större artvariation än en klippt gräsyta och av den anledningen täcks numera så gott som varenda vägren av en ängsliknande, lite rufsig grönska.
Också i byggnaderna syns denna medvetenhet. Här bygger man om, hellre än nytt. Och tänker resurseffektivt även vid nybyggen.
– Att ”tänka om” en byggnad är naturligtvis något annat än att rita en ny. Det har sina utmaningar, till exempel vad gäller takhöjd och dagsljus. Men det går åt klart mindre koldioxid i processen och det räknas som en vinst i sig här, säger Mikael Stenström, medan han visar runt i byggnaden på Hochbergerstrasse.
Husets stomme har återanvänts och byggnaden har fått en ny, utanpåliggande fasad med en passage som fungerar som en gemensam terrass för hyresgästerna. Nya öppningar har tagits upp på fasaden för att ge ljus på strategiska ställen. Fastigheten utmärks nu av ett slags robusthet, där kvarlämnad rå betong möter tillägg av massivt trä.
Visst har planlösningarna i de små lägenheterna sina begränsningar. Flera av dem består av långsmala ”tunnlar” med ett fönster i vardera änden och därmed en mörk mittyta. Men den typen av planlösning är å andra sidan vanlig även i svensk nyproduktion.
På den delvis solpanelsbelagda takterrassen blickar vi ut över Basels hamnområde, där fler bostäder ska komma till under de närmaste åren.
Kooperative E45 är ett litet arkitektkontor och anledningen till att det kunde starta var just den öppna arkitekttävling som ledde till uppdraget på Hochbergerstrasse.
– Till skillnad från i Sverige bjuds ofta även små, oetablerade kontor in till arkitekttävlingar här, berättar Mikael Stenström.
Det prisbelönta bostadshuset Weinlager i Baselstadsdelen Lysbüchel är ett annat exempel på en lyckad transformation. Här har Coop:s vinlager från 1955, i regi av det schweiziska kontoret Esch Sintzel Architekten, förvandlats till lika åtråvärda som unika hyresrätter med ett till sju rum för att locka olika typer av hushåll.
Att husets stomme återanvändes minskade byggets energikonsumtion med 42 procent och de ”svampformade” betongpelarna från originalbyggnaden har lyfts upp till ett medvetet designelement.
Den Baselbaserade svenska arkitekten Tina Ekener är sedan 20 år tillbaka anställd på Baubüro in situ, ”byggbyrå på plats”, som enbart arbetar med ombyggnader och mycket med återanvänt byggmaterial.
Hon berättar om en annorlunda arkitektroll, som går ut på att göra så lite som möjligt. Det har sin grund i att kontorets ägare jobbat i Afrika och där lärde sig principen att inget får gå till spillo.
– Det är ju surrealistiskt att vi i västvärlden slänger allting när vi renoverar, trots att det är okej grejor, sammanfattar Tina Ekener.
Hon visar runt på industriområdet Franck Areal, där två före detta Nestlébyggnader nu i kontorets regi transformeras till en liten restaurang och ett nytt ”dansens hus”, Tanzhaus Basel.
Det var i samband med pandemin som det cirkulära byggandet tog fart på allvar i Schweiz. Sedan dess har hon sett en tydlig attitydförändring hos byggherrarna, berättar hon.
– Att riva ett hus för att bygga ett nytt på samma ställe anses numera skämmigt. Det finns fall då det inte går att bygga om men det måste i så fall tydligt motiveras.
Så hur kommer det sig att ett på många sätt konservativt land som Schweiz är med svenska mått mätt så radikalt när det kommer till stadsutveckling och arkitektur? Handlar det bara om att Schweiz är ett välbärgat land som ”har råd” att bekymra sig om klimatfrågan eller handlar det också om en medvetenhet som saknas i Sverige? En i Sverige numera borttappad tillit till experter? Kanske rentav bildning?
Jag diskuterar saken även med arkitekten Karin Hanning Lundberg, som arbetade i Schweiz i tio år innan hon flyttade tillbaka till Lerum. Hon konstaterar att det i Schweiz finns en annan inställning både till arkitektur och arkitekter:
– Numera tittar jag med förvåning på den svenska vanan att köpa kataloghus utan att ta någon större hänsyn till tomten det ska stå på. I Sverige anses det exklusivt att anlita en arkitekt, i Schweiz är det inte alls så.
Det finns förvisso en mängd strukturella skillnader mellan Sverige och Schweiz. I Basel underlättas bostadsbyggandet till exempel av att det finns något i en svensk kontext så ovanligt som icke vinstdrivande bostadsutvecklare. Däribland stiftelsen ”Stiftung Habitat”, som möjliggjort både Weinlager- och Hochbergerstrasse-projekten.
Men de tre svenska arkitekterna ger en samstämmig bild av den mest grundläggande skillnaden mellan byggandet i Sverige och Schweiz. Det handlar om ”baukultur”, byggnadskultur. I Sverige har själva byggandet sedan slutet av 1950-talet gradvis i allt högre utsträckning tagits över av ingenjörer och industriellt tänkande.
Det ”byggnadsindustriella komplexet” i Sverige, med fokus på storskaligt, rationellt och upprepat byggande av ett fåtal stora byggbolag, har på många sätt varit effektivt. Men i dag krockar det med vår tids strävan att spara på resurser och av den anledningen bygga om snarare än att bygga nytt. Den typen av samhällsutveckling underlättas nämligen av den småskalighet, hantverkskunskap och experimentlusta som man aldrig gjorde sig av med i Schweiz.
Arkitekter i dagens Schweiz har ett större ansvar än i Sverige vad gäller allt ifrån ekonomi till juridik, vilket medför att man har också har mer att säga till om. Det är en av många anledningar till att svenska arkitekter ofta önskar att Sverige vore Schweiz. Här leder också såväl en praktisk yrkeshögskola som en mer teoretisk högskola till arkitektyrket. Det medför i sin tur att yrkesrollen är bredare. 70 procent av Schweiz arkitekter leder arbetet på byggarbetsplatser, något som i Sverige förekommer bara i småskaliga sammanhang.
I Schweiz har man också, till skillnad från i Sverige, genom åren behållit en yrkesstolthet i hantverksyrken. Det finns många små byggfirmor och fler hyresvärdar som ofta anlitar mindre arkitektkontor för enkla projekt: som att installera luftkonditionering i en villa. Allt sammantaget bidrar det till att allmänheten har en större närhet till arkitektur och att det aktuella området skildras och diskuteras även i bredare medier.
Men innebär det i sig att alla är nöjda? Inte alls. Också i Schweiz träter man till exempel om estetiska spörsmål. Den ”råare”, lite yxigare estetik som ofta blir resultatet av resurssparandet, krockar ibland med gemene mans smakideal.
Mikael Stenström konstaterar att det som arkitekt är lätt att romantisera idén om det experimentella boendet:
– Som arkitekt har man ju koll på hela processen och vet till exempel om den råa betongen fick vara kvar på ett visst ställe för att kunna lägga mer pengar på någonting annat i byggnaden. Den typen av detaljkunskap kan vara svår att vidareförmedla.
Nu funderar Stenström på nästa steg: hur han ska kunna bidra till fler lättuthyrda lägenheter, utan att tappa resurssnålheten. Krävs det exempelvis vita väggar för att tilltala en bredare målgrupp?
– Visst blir det lite collage över det hela i arbetet med ombyggnader och återanvändning av byggnadsdelar. Men när jag förklarar varför jag gjort ett visst val möts jag ofta av förståelse, kommenterar Tina Ekener.
– Varje ombyggnad innebär en unik process. Det är något helt annat än dagens rationella nybyggnation med prefabricerade element. Ombyggnad tar mer tid och sparar inte pengar men däremot koldioxid, vilket ju ligger i allas intresse.
I Basels svar på Dansens hus pekar hon på de återanvända köksskåpluckorna i en av lokalerna. De har olika vita nyanser men vad spelar det för roll, frågar hon retoriskt och sammanfattar:
– Vi måste lära oss att gilla patina.
Bostadsutveckling i Basel
Stiftung Habitat är en av Basels flertal icke vinstdrivande bostadsutvecklare. Stiftelsen engagerar sig i ”betalbara hyror” och investerar i byggnader i staden. Stiftelsen finansierar även tomträtter samt stöder god arkitektur och kooperativt boende.
Wohnungsbaugenossenschaften är en sorts kooperativ, en boendeform mitt emellan hyrda och ägda lägenheter. Man betalar en blygsam summa för att få tillgång till en lägenhet, som ägs av sina aktieägare, inklusive den boende själv. Vid utflyttning får man tillbaka insatsen. Idén bygger på att delat ägande gör att fler har råd att bo och gynnar de som bor i byggnaden, snarare än fastighetsägaren.
Läs fler texter av Annica Kvint och mer om konst och form på dn.se