Bakom studien, som publiceras i Proceedings of the Royal Society, står forskare från flera länder under ledning av paleontologen James Rule vid Natural History Museum i London.
Det har länge varit oklart hur säldjuren – sälar, sjölejon och valrossar – bär sig åt för att höra lika bra på land som under vattenytan. Valar, delfiner och tumlare hör exempelvis väldigt bra i vatten, men dåligt i luft.
Vi människor och andra landlevande däggdjur hör däremot mycket dåligt i vatten. I vanliga fall överför vi ljudvågor från trumhinnan till hörselsnäckan, men i vatten fungerar inte detta eftersom luftfickan bakom trumhinnan reflekterar bort nästan alla ljud.
Sälarna har dock löst problemet. Med hjälp av mikrodatortomografi skannade forskarna över 200 sälskallar från såväl nutida som utdöda arter. De fann att sälar har en speciell vävnad i örat som fylls med blod när djuren dyker för att skydda örat från skador när trycket förändras.
Detta gav dem ytterligare en fördel – blod har ungefär samma täthet som vatten, vilket betyder att ljud färdas genom blodet till hörselsnäckan utan att hindras av en luftficka. Därför kan sälar höra och kommunicera med varandra under vattenytan.
Det innebär att de lagt ytterligare färdighet till sin repertoar. De är redan mästare på allt som har med ljud att göra.
Flera av arterna har spöklika läten som låter som kusliga sånger, de kan imitera mänskligt tal, och sjölejon kan hålla takten till musik.
Förmågan att höra under vatten tycks ha uppstått för över 26,7 miljoner år sedan, under tidsepoken oligocen.
Ett släkte med fem arter, Enaliarctos, kan ha varit först med att utveckla den speciella vävnaden. Äldre föregångare hade förmodligen inte förmågan att höra väl under vatten.
Forskarna påpekar att studien kan vara viktig för att förstå hur sälar påverkas av motorljud och andra ljudföroreningar i haven.