De dova dunsarna från den sju kilo tunga medicinbollen ljuder genom Tegelbruket, allaktivitetshuset där Örebro boxningsklubb har sin lokal.
Han kastar den mot väggen med högern, med vänstern, så höger igen och så vänster igen – och igen, och igen.
– Du ska ta bältet ifrån honom, skriker tränaren och plockar fram en femkilosboll, som han börjar, stöta, trycka, knåda mot boxarens bål.
En imitation av tunga kroppsslag som lätt träffar den som är trött och tappar guarden när gong-gongen närmar sig.
– Jag vet att det bränns, men det finns ingen smärta, vrålar tränaren, samtidigt som hans adept åter tar sig an sjukilosbollen.
Höger, vänster, höger, vänster, höger, vänster . . .
– Du ska knocka fanskapet.
Sedan ”kroppsslagen” igen.
Proceduren upprepas tre gånger och är avslutningen på en timmes träningspass. Pezhman Seifkhani har studsat runt i ringen och slagit stenhårda krokar och uppercuts mot de skydd som Kamran Kabinejad har på händerna.
Gör det inte ont?
– Jo, svarar tränaren.
Genomsvettig lutar sig Seifkhani över repen och ber om vattenflaskan.
Kolla här, säger han och visar upp sin nyinförskaffade pulsklocka:
”194”.
– Jag gillar inte den där. Den behövs inte. Jag vet exakt var han befinner sig konditionsmässigt, säger Kabinejad.
Och var är det?
– Han är där han ska vara.
Det är drygt två år sedan vi besökte de båda männen som oberoende av varandra kommit till Sverige från Iran som barn och slutligen landat i Örebro.
Kamran boxades i landslaget, blev proffs och fortsatte som tränare och som en person som vigt sitt liv åt att lotsa ungdomar på rätt väg i livet.
Pezhman var den lovande junioren, som gled in i den kriminella världen innan han hittade tillbaka till boxningen med hjälp av Kamran, som är hans tränare och manager. Deras historia handlar om att idrotten inte bara fungerar som integrationsverktyg, utan också som ett sätt att tag sig ur de kriminella gängen.
Nu skrivs ett nytt kapitel. När vi senast satt i Tegelbruket och pratade om framtiden lät Pezhman inte lika förväntansfull. Värken i båda armbågarna gav inte med sig och den där operationstiden ville aldrig dyka upp.
– Kolla här, säger han och visar upp långa ärr över vardera armbåge.
– Vänstern har blivit bra, men högern fick jag göra om och den är fortfarande inte riktigt bra, säger han och förklarar att han har svårt att sträcka ut högerarmen rakt framför sig.
Men den är tillräckligt bra för att han nu ska gå en match om Europatiteln.
Den 14 februari, på alla hjärtans dag, ställs Seifkhani mot den regerande Europamästaren Labinot Xhoxhaj från Kosovo vid en gala i Tyskland. Det handlar om EBU-bältet, det mest prestigefyllda i Europa, som innehafts av boxare som Lennox Lewis, bröderna Vladimir och Vitalij Klitschko samt Tyson Fury.
Anthony Yigit är Sveriges senaste Europamästare. Han tog titeln i superlättvikt 2017.
Av svenska tungviktare har även Harry Persson (1926) och Olle Tandberg (1943) varit Europamästare kortare tag, men då för andra organisationer. Ingemar Johansson tog EBU-bältet 1956 och återerövrade det 1962. Även Anders ”Lillen” Eklund vann bältet två gånger, 1985 respektive 1987.
Nu står en kille som lämnat det kriminella livet bakom sig med chansen att bli tungviktschampion nummer fem.
Seifkhani är född i Sverige, men växte upp de första åren i Iran. När han var sex år gammal skickades han utan sina föräldrar till släktingar i Göteborg och Eskilstuna.
Han blev en av Sveriges mest lovande juniorboxare, men när det stod klart att Svenska boxningsförbundet inte tänkte satsa på honom inför OS i London 2012 tappade han motivationen och hamnade i fel kretsar.
I drygt fem år levde han som kriminell, skrämde slag på folk och skadade sin kropp med alkohol och narkotika. Han säger att han skäms över en del saker han gjorde och att boxningen blev lidande.
– Det är fem, sex förlorade år, säger han och förklarar att han då inte såg någon annan väg framåt i livet än kriminalitet.
– Det handlade om att överleva, förklarar han.
Det var när han träffade Kamran som han gjorde upp med sitt förflutna och gav boxningen en ny chans.
– Det har varit en jävla resa. Jag var på botten och har gått igenom eld och vatten och nu är jag här och ska boxas om Europabältet. Det är så stort att jag fattar det inte, säger han.
Jag var på botten och har gått igenom eld och vatten och nu är jag här och ska boxas om Europabältet.
Seifkhani är framme vid titelmatchen efter att han i maj erövrat EBU:s silverbälte genom att besegra italienaren Eduardo Giustini i Florens. Han säger att det har sina sidor att möta en italienare på bortaplan och var inför matchen säker på att han skulle behöva knocka motståndaren, men efter att ha han slagit ner italienaren två gånger kunde domarna inte neka honom segern på poäng.
Det var första gången han vann efter tolv ronder och vetskapen om att han orkade hela vägen stärker honom.
Xhoxhaj, som vunnit 16 av sina 21 matcher på knockout, tog överraskande Europatiteln när han i november i fjol besegrade Ukrainas Oleksandr Zakhoszyi och försvarade bältet mot Morad Aliev från Frankrike i somras. Seifkhani beskriver motståndaren som en jobbig typ att möta.
– Han går framåt hela tiden och bara maler på. Han har lätt mot långa motståndare, som är över två meter, men mot dem som är lika långa som jag (189 centimeter) har han problem, säger Seifkhani och förklarar att han trivs på bortaplan och att det inte spelar någon roll att Xhoxhaj kommer att ha ”2 000” kusiner på läktarna.
– Jag vet att det här är mitt livs chans. Den kommer aldrig tillbaka, säger han.
Jag vet att det här är mitt livs chans. Den kommer aldrig tillbaka.
Även för Kamran Kabinejad blir det en stor stund i livet. Han har vunnit SM, boxats VM och lotsat fram Patricia Berghult till VM-titeln, men att se killen som han hjälpt bort från det kriminella livet och blivit som en extrafarsa för gå en match om Europas tungsviktstitel betyder någonting extra.
– Han har tagit sig hit mot alla odds och jag vet att han kommer att vinna, men han måste lita på mig för jag vet vad som krävs, säger Kabinejad.
Om så blir fallet ligger vägen öppen för ännu större uppgifter.
– Det här är bara ett steg på vägen. Vi vill möta de stora killarna, säger Kabinejad och nämner namn som Anthony Joshua och Tyson Fury.
Drömmen är att få arrangera en stormatch i Örebro. Kabinejad säger med ett snett leende att de styrande i kommunen verkar vara mer angelägna om att satsa på en krisande fotbollsklubb i superettan.
Seifkhani kommer vid seger att kunna titulera sig Europamästare, men han vet att det finns en lång rad europeiska boxare som valt bort det här bältet för att i stället gå mer penningstinna matcher.
Men en titel är en titel och han lämnar ingenting åt slumpen i förberedelserna. Han trycker i sig 300 gram ris eller potatis och 260 gram kött, fisk eller kyckling tre gånger om dagen, plus två brukar kvarg á 250 gram styck varje dag för att hålla vikten runt 115 kilo. Ett paket riskakor med nutella eller jordnötssmör slinker också gärna ner.
Två norrmän och en ukrainare ska stå för sparringen när det börjar dra ihop sig och får han nu bara ordning på matchbyxorna är förberedelserna perfekta.
I Italien höll imagen i ringen på att stå honom dyrt.
– Du vet, det ska vara lite show och jag hade beställt byxor i sammet med diamantliknande stenar. När jag svettades blev byxorna som cement och jag var så trött att att jag inte kunde röra mig. Det blir inte de byxorna den här gången, säger han och skrattar åt sin egen fåfänga.
Han är en god historieberättare.
Läs mer: ”Lillen” en av fyra tungsviktsmästare i boxning
