Inför avresan till fotbolls-VM bad DN fotbollens förbundskapten Graham Potter att titta i sin backspegel.
– Jag växte upp i Solihull, en plats utanför Birmingham. Jag brukar skämta med mina barn när de tittar på ”Peaky Blinders” och säga: ”Det var ungefär så det var.” Nej, det var det egentligen inte. Det var en vanlig plats, ett vanligt liv. Jag hade en mycket lycklig uppväxt och är väldigt, väldigt tacksam för den.
– Folk säger att Solihull är den finare delen av Birmingham, om det nu finns en finare del. Jag bodde i den del av Solihull som heter Shirley.
Hur bodde ni?
– I ett parhus på en återvändsgata. Min skola låg bokstavligen så att jag kunde klättra över staketet för att komma dit. Och det fanns en gräsyta längst ner på gatan där jag brukade spela fotboll som barn. På den tiden var barn ute och lekte och det var massor av ungar som spelade matcher. Man kunde spela mot 15–16-åringar när man själv var 11 och man fick en del sparkar men det var bara fantastiskt.
Hur var du i skolan?
– Jag var okej. Matte var nog mitt bästa ämne. Mina betyg hade räckt för att komma in på universitet. Jag hade nog en relativt hyfsad akademisk förmåga även om jag aldrig skulle bli hjärnkirurg eller raketforskare.
Hade du en bästa kompis eller var ni ett gäng som hängde ihop?
– Vi var ett gäng och det roliga är att mina bästa vänner i dag fortfarande är killarna jag umgicks med i skolan. Mark, Peter och en annan Graham.
– En har sitt eget företag, en är vd och en annan är också entreprenör. Det är skönt när man har de där gamla vänskapsrelationerna där man inte behöver bry sig så mycket om vad den andra gör. Man bara är tillsammans och det är trevligt.
Dina föräldrar, Val and Steve. Hur var de?
– Fantastiska. Jag är evigt tacksam eftersom de gav oss en otrolig familjemiljö. De var inte superpådrivande, men samtidigt visste man att om man hade gjort ett misstag så blev det konsekvenser eller saker att lära sig av. Det var först när jag själv blev förälder som jag insåg vilket fantastiskt jobb de gjorde.
Konsekvenser, vad innebar det? Att du inte fick gå ut?
– Nej, bara att man kunde känna att de tyckte att man …
– … kanske inte svek dem utan mer: ”Okej, vi förväntar oss lite mer av dig.” Det var inte ett hus med en massa strikta regler eller bestraffningar. Man fick försöka att lära sig på ett bra sätt. Jag tror att det är utmaningen med att vara förälder. Ibland måste man låta sina barn göra egna misstag och lära sig av dem. Få dem att förstå att de har gjort ett misstag, var det gick fel och vad de kan lära sig av det. Det var något mina föräldrar gjorde riktigt bra.
Vad jobbade dina föräldrar med?
– Min pappa jobbade på Armitage Shanks, ett företag som tillverkar badkar och allt för badrum. Sen gick han över till mer elektrikerjobb. Jag skulle nog se honom som en fabriksarbetare, men jag kan inte detaljerna. Mamma var hemmamamma och hade deltidsjobb. Vi var en arbetarfamilj skulle jag säga.
Och du förlorade båda dina föräldrar runt 2020?
– Ja, mamma gick bort precis när jag skrev på för Brighton (sommaren 2019). Hon fick diagnosen frontallobsdemens precis när jag hade åkt till Östersund (2011). Det är en del av livets bitterljuva sidor. Samtidigt som det gick så bra för Östersund, så led min mamma och familj av det där hemma. Ibland när jag tittar tillbaka känner jag mig lite lyckligt lottad för att jag slapp uppleva det, för det är ju fruktansvärt. Tyvärr förlorade hon kampen när vi flyttat tillbaka till England. Vi hade ett år med henne när vi var i Swansea, men det var tufft för henne. Hon var på ett hem och var relativt ung när hon fick sjukdomen. Så det var tufft.
Ett drygt halvår senare, vintern 2020, dog Graham Potters pappa Steve i cancer. Kvar från familjen finns Grahams två år yngre bror Andrew.
Hur var er relation när ni var barn?
– Eh, jag tycker att den var bra. Du kanske måste fråga honom (skratt), men jag tycker …nej, vi hade det bra. Jag menar, bra som man kan föreställa sig att bröder har det. Vi bråkade ibland. Kanske ville båda ha en speciell mugg eller en tallrik som mamma bara hade en av. ”Han hade den i går, jag ska ha den i dag.” Men generellt sett var det, är det, en bra relation.
Vad gjorde familjen när föräldrarna var lediga?
– Semestrarna tillbringades ofta nere i Cornwall, som är i sydvästra delen av England. Ibland var vi i södra Wales. Vi åkte till en sån där stationär husvagn.
– Det var väldigt, väldigt lyckliga tider. Jag minns att det kändes som att vi packade in hela huset i bilen. Man satt där bak och kunde knappt röra sig. Ibland körde vi från Birmingham på natten för då kom man fram tidigare och fick en extra dag.
Hade ni vad vi i Sverige kallar fredagsmys?
– Jag vet vad du menar och känner till det. Jag brukar skämta med barnen om att min mamma alltid visste vad vi skulle ha till middag. Och fredagar var en ”fish and chips”-kväll. Så det var kanske vårt fredagsmys.
Vad ville du bli när du var liten – om du inte skulle bli fotbollsspelare?
– Jag hade en idé om att bli kock när jag var riktigt ung. Och min mamma trodde att det var vad jag skulle bli, för när jag var liten brukade jag slå med träslevar på kastruller och stekpannor och förde ett himla liv.
– Men eftersom fotbollen kom in så tidigt i mitt liv så övervägde jag aldrig riktigt något annat. Jag hade nog gått på universitet och gjort som mina vänner, försökt hitta en karriär. Jag är glad att jag tog mina examina (i samhällsvetenskap och magisterexamen i ledarskap och emotionell intelligens) när jag spelade. För det är något med att lära sig och studera som jag tror är bra. Det är uppenbarligen bra för hjärnan och bra för själen.
Vilket lag i staden höll du på, Birmingham City eller Aston Villa? Eller var det något annat?
– Ett av mina första fotbollsminnen är från Aston Villa, när de vann Europacupen 1982 och jag var ungefär sju år. Jag har faktiskt en bild på min bror där han sitter i Europacup-pokalen på klubben där pappa träffade andra arbetare i Shirley. Man ser hur tiderna har förändrats. Tänk dig att Champions League-pokalen plötsligt dyker upp så, det är helt galet. Jag tror att det var Ken McNaught och Peter Withe som kom med pokalen.
– När jag började spela mer blev jag upptäckt av Birmingham City och då tittade jag mer på dem. Men man kan inte hålla på både Hammarby och AIK, man måste vara det ena eller det andra. Och jag var ingetdera. Jag bara spelade. Jag var aldrig någon stor supporter.
Hade du någon idol?
– Maradona. Jag var 11 år när jag såg honom i VM -86. Det var som: ”Herregud, han är otrolig.”
Vilken musik lyssnade du på?
– Jag minns när jag köpte min första cd. Det var Tears for Fears ”Songs from the Big Chair”.
Den med ”Shout”?
– Ja. ”Shout”, ”Everybody Wants to Rule the World”, ”Head Over Heels”. Jag gör familjen galen ibland när jag sätter på den här 80-talsmusiken och de bara ”vad är det här?”. Men …
… det var ju fantastisk musik som kom då?
– Exakt. 80-talet var fantastiskt. Fantastiskt.
Vem var din första kärlek?
– Min första kyss var med en tjej som hette Joanne. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var. Kanske elva. Det var på en ungdomsgård och det var inte ett särskilt känslosamt ögonblick om jag ska vara ärlig. Det gick ganska snabbt.
Om vi går tillbaka till skolan. I Sverige har vi en bild av att engelska skolan var tuff och disciplinerad då. Hur upplevde du din skoltid?
– När jag gick i skolan visste jag inget annat så det kändes aldrig som något dåligt för mig. Jag har upplevt det svenska skolsystemet med min son och jag tror att det var en klar förändring för honom att gå från friheten det kändes som i hans skola i Östersund, till att komma tillbaka till Storbritannien där det är väldigt inhägnat och stängt.
Din ledarstil präglas mer av humanism än hård disciplin. Var kommer det ifrån?
– Jag antar att det kommer med livserfarenhet. Jag hade turen att min utbildning, min magisterexamen, handlade om ledarskap. Om att hantera motgångar när saker går fel. Att se det ur militärens perspektiv, ur kirurgens perspektiv. Alltså riktiga situationer på liv och död. Och sedan kunna sätta lite teori på mina egna erfarenheter som person. Jag tror att som ledare måste man kunna anpassa sig. Man kan inte vara en robot. Jag tror att så fort folk vet exakt vad du kommer att göra till hundra procent, då kan de stänga av. Det var någon som sa att ha fem procent av något lite oförutsägbart är inte det sämsta, för det gör folk verkliga. Man är en människa. Om man skriker på folk, då tömmer man det känslomässiga bankkontot ganska snabbt och man måste använda de sakerna klokt.
Vi pratade om musik nyss, vad tittade du på på tv?
– Det fanns de traditionella engelska programmen. Jag minns att det fanns någon serie som hette ”Bread” på söndagskvällar. Mina föräldrar var lite inne på ”Eastenders” och ”Coronation Street” som hade börjat då.
Top of the Pops?
– Ja, ja, ja. Top of the Pops. Torsdagskvällar, tror jag det var. Och det fanns ett program som hette ”Grandstand” på lördagar. Det fokuserade på fotboll men även andra sporter. Så det brukade jag titta på. Och när man kom hem från skolan på eftermiddagarna fanns ett program som hette ”Grange Hill” som var populärt då.
Till sist, om du skulle välja något speciellt minne från din barndom som har påverkat dig? Vad skulle du säga då?
– Det blir de där familjesemestrarna. Det var alltid den där resan i bilen, den där spänningen att komma fram till platsen och sen gå till puben på kvällen och äta middag och leka på stranden. Det var vi fyra och hunden också, så det var kaos.
Vad hette hunden?
– Toby. Det var en liten Jack Russell. Han tyckte bara om mamma. Jag tror vi var tvungna att ge honom lugnande medel för att få honom att somna, för han var inte bra att ha i bilen. Så han brukade vara lite drogad när vi kom fram. Det tyckte jag och min bror var ganska roligt.
Fakta Graham Stephen Potter
Född: I Solihull, Birmingham, 20 maj 1975.
Föräldrar: Stephen ,”Steve”, och Val Potter.
Bror: Andrew, två år yngre än Graham.
Karriär som spelare: Graham Potter värvades till Birmingham City FC som 14-årig vänsterback. Hade dessförinnan spelat i olika lokala lag. Gjorde A-lagsdebut som 17-åring.
Gick till Southampton 1996 och spelade åtta matcher i Premier League, bland annat den berömda 6–3-segern mot Manchester Uniteds dåvarande stjärnlag. På landslagsnivå nådde han som högst en U21-match.
Avslutade spelarkarriären i Macclesfield 2005 för att i stället bli utvecklingschef för fotbollen på Hulls universitet.
Karriär som ledare/tränare: Första ledaruppdraget: teknisk rådgivare till Ghanas damlandslag 2007.
Assisterande tränare för Englands universitetslandslag 2008.
Första uppdraget som huvudtränare: Leeds Carnegie 2008.
Flyttade till Östersund FK och tränade laget från januari 2011 till juni 2018.
Har därefter varit tränare i Swansea, Brighton, Chelsea, West Ham.
Blev förbundskapten för Sverige 20 oktober 2025.
Familj i dag: Graham Potter bor med frun Rachel och de tre sönerna Charlie, Sam och Theo i Hove utanför Brighton, England. Familjen har också ett hus i Åre. Sam och Theo är tvillingar och föddes under tiden Graham Potter tränade Östersund.
