Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vi lever i en historisk brytningstid – också denna sommar. Europa utmanas militärt av Ryssland, politiskt av USA och ekonomiskt av Kina. Rysslands krig mot Ukraina har nu pågått i över tolv år; låt vara att framtidens historiker kanske räknar krigets början till det storskaliga anfallet i februari 2022. Det är först i efterhand som krigens årtal rättas till i hanterbara siffror, men som alla vet är det aldrig så enkelt vid närmare studier.
Vissa regniga dagar undrar jag om framtida historiker kommer att skriva böcker om vår tid med titlar som ”Sömngångarna”, som Christopher Clark gjorde om tiden före första världskriget. Andra ljusare dagar är jag mer hoppfull. 2022 slöt Europa sig samman och visade prov på en enighet av sällan skådat slag när de ryska stridsvagnarna rullade in över Ukrainas gränser. Ett illa planerat krig som fortfarande pågår, och som överraskade stora delar av Europa som alltför länge hade tagit semester från sin säkerhet.
Denna orostid utgör ingen kris som snart går över. Ryssland kan i dag beskrivas som en revolutionär makt, medan Europas länder är status quo-makter. Medan de senare eftersträvar ett statiskt förhållande i internationella relationer, önskar de tidigare raka motsatsen, att kullkasta den rådande ordningen. Som Robert Kaplan har skrivit: ”För status quo-makter är förhandlingar och konferenser medel för att hitta lösningar, för revolutionära makter är de enbart ett medel för att vinna tid – till nästa aggression.”
Ryssland kan i dag beskrivas som en revolutionär makt, medan Europas länder är status quo-makter.
Och det hör till saken att det ryska anfallet i mångt och mycket tog Europa på sängen. I min bok ”Russian Military Thought” analyserar jag den långa utvecklingen av synen på strategi och doktrin. Det är ingen perifer fråga utan tvärtom ett ämne som går direkt till hjärtat av Ryssland som stat: självbilden, den nationella identiteten, synen på historien. Utan att förstå denna utveckling går det heller inte att begripa hur den nuvarande politiska ledningen i Ryssland tänker. För det är politiken som styr strategin, vilket betyder att den utveckling vi sett är ett resultat av politiska val som den ryska ledningen gjort – inte någon oundviklig, ödesbestämd process.
Att förstå denna långa utveckling är också nödvändigt för att Europa ska kunna utarbeta lämpliga strategier för att möta rysk aggression i framtiden. Kriget börjar inte på slagfältet, det börjar bakom ett skrivbord och för att någon vill det. För att undvika framtida okunnigt och naivt agerande i förhållande till Ryssland förtjänar några saker att lyftas fram.
Den ryska synen på doktrin är extensiv, politisk och deduktiv, det vill säga drar slutsatser från generella premisser. Det innebär att bakslag på slagfältet inte påverkar de uppsatta politiska strategiska målen. I början av 1960-talet skrev ryska strategiska tänkare: ”Militärdoktrinen är direkt beroende av [Sovjets] sociala struktur, statens problem med inrikes- och utrikespolitik, samt den ekonomiska, politiska och kulturella ordningen i landet.”
Denna extensiva syn består också i dag, vilket innebär att väpnat våld enbart är ett av instrumenten för att utöva makt och åstadkomma politiska mål. Om Väst hade förstått denna innebörd hade överraskningarna kunnat undvikas 2014 och 2022 och vi hade sluppit tidsödande diskussioner om ”Gerasimovdoktrinen” och ”hybridkrigföring”. I den av Gerasimov publicerade formeln år 2013 tenderade Väst att koncentrera sig på de icke-militära medlen i förhållande till de militära – 4:1. Tjechov verkade bortglömd, om geväret som hänger på väggen i den första akten och därmed måste avfyras innan pjäsen är slut.
Något som också ofta missförstås i Väst är att Ryssland agerar efter sin egen logik, den egna uppfattningen om hoten och sina prognoser för det framtida kriget – inte alltid som en reaktion på Västs handlande, även om ryska ledare ofta påstått det. Det har genom seklerna handlat om den storryska synen på världen, att försvara kärnlandet med Sankt Petersburg och Moskva, vilket i sin tur innebär att buffertstater och att föra kriget på något annat lands territorium ingår i det strategiska tänkandet.
Detta får stora konsekvenser för Rysslands grannar och vi ser nu ett Ukraina som bombas sönder för att Ryssland kräver den starkes rätt. Ryssland påstår sig ”rätta till historiska orättvisor” och bryter systematiskt mot de internationella avtal som också Ryssland skrivit under. Det öppnar en avgrund i europeisk historia med oöverblickbara konsekvenser.
Ryssland påstår sig ”rätta till historiska orättvisor” och bryter systematiskt mot de internationella avtal som också Ryssland skrivit under.
Det finns enstaka röster i Ryssland som inser farorna med kriget. Den pensionerade generalen Leonid Ivasjov, som var emot invasionen, sade för redan tre år sedan: ”Vi håller på att förlora mot tankeförmågan. Och i vårt land – i stället för intellektet – vrider folk om armarna på varandra, hotar varandra och fängslar varandra. I ett sådant läge förlorar landet alltid och har inte långt att leva.”
Under tiden ska vi försvara våra demokratiska system. Vi har gjort det förr. Det kommer att kräva tid, tålamod och tillförsikt. Som författaren Svetlana Aleksijevitj skrivit: ”Och vi ska i alla fall fortsätta att tro på framtiden. Ondskan besegrar inte tiden.”
Läs fler sommarröster:
Daniel Waldenström: Innan seklet är slut kommer människor bara att arbeta i tjänstesektorn
Jan Jönsson: Barnfängelserna kommer fostra tigerpojkar till ett liv i kriminalitet
Moa Wallin: I Palmes telefonkiosk tar jag den första ciggen på 15 år
Bengt Norborg: Hon ger allt för sitt land, men korrupta ukrainare skonar inte någon
Rakel Chukri: Länge levde jag ett dubbelliv under namnet Lena
Johan Norberg: Det är inte tiderna som har blivit sämre – det är du