Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Häromveckan gick Ebba Busch, precis som Jimmie Åkesson före henne, till angrepp mot den ”djupa staten”. Kristdemokraterna ville göra en Oxenstierna 2.0. De retade sig på de oberoende myndigheterna och önskade sig mer ministerstyre – och som vanligt fick Oxenstierna skulden för myndigheternas självständighet (DI, 17/6).
De hade lika fel som många andra. Axel Oxenstierna (1583–1654) är den moderna svenska statens fader, men han var en järnhård centralist. Vart och ett av de fem urkollegierna – de första moderna myndigheterna – skulle ledas av en av de fem högsta riksämbetsmännen. Mera ministerstyre kan det inte bli.
Nej, myndigheternas självständighet har en helt annan bakgrund. Den kom till sedan den centrala maktfullkomligheten löpte amok under Karl XII. När kungen stupat tvingade riksdagen igenom en ny regeringsform 1719. Lika enväldig som kungen hade varit, lika allsmäktig skulle riksdagen bli.
Dessutom skulle adelns dominans luckras upp. När regeringsformen reviderades 1720 tvingade borgarståndet igenom att inga riksråd fick sitta som kollegiechefer. Årtiondena som följde kallas numera frihetstiden, men länge kallades den för ständerväldet – riksdagen lade sig i i stort som smått, inte bara i myndigheterna utan också i domstolarna.
Regeringsformen 1809 drog slutsatserna av både enväldets och ständerväldets excesser. Den försökte åstadkomma en maktdelning med svenska förtecken, men den hade inte så mycket att säga om statsförvaltningen. Ämbetsmännen skulle vara oavsättliga, och 1840/41 skrev man in att regeringskonseljens beslut skulle förberedas ”genom nödiga upplysningars inhämtande från vederbörande ämbetsverk”. Det är det som i dag kallas beredningstvånget, och som irriterar ministrar som själva vet bäst och vill gå snabbt och hårt fram.
Att det är regeringen som kollektiv som styr, inte enskilda ministrar, rider spärr mot Trumpska lynneskast
Självständigheten växte fram under 1800-talets gång. I början av 1900-talet störde den vänstern, liberalerna och socialdemokraterna, som menade att de konservativa ämbetsverken stod i vägen för reformer. Vänstern förberedde en ändring, men första världskriget kom emellan. Regeringsformen 1974 slår fast grunderna i 12 kapitlets andra paragraf:
”Ingen myndighet [vilket inbegriper regeringen], inte heller riksdagen eller en kommuns beslutande organ, får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller mot en kommun eller som rör tillämpning en av lag.”
Men det betyder inte att myndigheterna får göra vad de vill. Statsmakterna styr dem genom lagar och budgetar. Regeringen utfärdar instruktioner och regleringsbrev och tillsätter generaldirektörer. Myndighetscheferna har återkommande samtal med sina statssekreterare. Den regering som vill styra myndigheterna har många redskap till sitt förfogande.
Myndigheternas relativa oberoende är i själva verket en svensk kulturtillgång. Den bygger in eftertanke och saklig prövning i systemet. Skriftväxlingen mellan verk och departement bidrar till systemets transparens. Att det är regeringen som kollektiv som styr, inte enskilda ministrar, rider spärr mot Trumpska lynneskast.
Är det unken Karl XII-vurm som hotar självständighetens spärrar och trögheter? Frågan är om Busch och Åkesson insett vad de i så fall drar på sig. Om en minister kan lägga sig i allt – då har han och hon också ansvar för allt. Även det som de försummat att ta itu med. Är de beredda att axla det ministeransvar som blir ministerstyrets självklara följd?
Om Tidöpartierna är bekymrade över förvaltningen kan de med fördel städa trappan uppifrån. Regeringskansliet är i dag alla stuprörs moder, med internt kiv mellan olika departement och partier. Men det verkar – tyvärr – vara en helt annan historia.
Läs mer:
Axel Oxenstierna – makten och klokheten i en person