Han är teflonpolitikern som slår knut på sig själv för Trump

Det finns ett beprövat recept för att klamra sig fast länge vid makten. Förmågan till anpassning.

Mark Rutte behärskar den konsten bättre än många andra.

I 14 långa år var han Nederländernas premiärminister – vilket är imponerande länge i ett land som saknar riksdagsspärr och är ökänt för att vara notoriskt svårt att regera.

Han ledde fyra olika koalitionsregeringar, den ena bräckligare än den andra och lät förstå att kompromiss går före ideologi.

”Om du har visioner, uppsök en doktor”, lyder ett av hans motton.

59-åringen är pragmatisk ut i fingerspetsarna och har liknats vid en kameleont. En teflonpolitiker som tar emot kritik med ett brett leende.

Han sägs också vara extremt skicklig på att bygga personliga relationer. Textmeddelanden svarar han på inom några minuter, med ett personligt tilltal och han delar ofta med sig av råd, reflektioner och lästips till den som hört av sig.

– Jag vet inte hur han gör, men det är få som är så lätta att tycka om. Han vinner ditt förtroende direkt, säger en EU-diplomat.

Det var bland annat på grund av de egenskaperna som Mark Rutte hösten 2024 valdes till rollen som Natos generalsekretare.

Några veckor senare återvaldes Donald Trump till USA:s president.

Mark Rutte föddes 1967 i Haag som yngst av sju syskon. Pappan var affärsman och mamman sekreterare. I sin ungdom ville Mark bli konsertpianist och pluggade historia. Det blev dock jobb i näringslivet och efter en tid i politiken, för det liberalkonservativa partiet VVD.

Om hans privatliv är mycket lite känt. Det faktum att han är ogift och lever ensam utan barn har lett till vilda spekulationer.

Under 1980-talet dog hans äldre bror i aids, vilket Mark Rutte sagt påverkat honom mycket i livet.

”Jag insåg att jag bara lever en gång. Det finns inget genrep, det finns bara en föreställning (…) det är därifrån min enorma drivkraft kommer,” har han sagt enligt Time Magazine.

Likt många andra i Bryssel är han något av en arbetsnarkoman.

– Han jobbar verkligen dygnet runt, säger en EU-diplomat.

Samtidigt har han gjort sig känd som en politiker med båda fötterna på jorden. Under tiden som premiärminister cyklade han till jobbet och bodde länge i ett enkelt radhus. Det satte bilden av en modern och anspråkslös ledare.

Numera är säkerheten kring honom rigorös. Han färdas i skottsäkra limousiner och tjänstebostaden på Square du Bois i Bryssel (även känd under namnet Miljardärstorget) är omgärdad av höga staket. Skyltar uppmanar allmänheten att hålla sig borta och övervakningskameror följer varje steg som DN tar vid ett besök i kvarteret i mitten av maj.

Mark Rutte är dock inte hemma utan på väg till Sverige, för det allra första Natotoppmötet på svensk mark.

Det sker i en tid när alliansen skakar i sina grundvalar och Natochefen ägnar det mesta av sin tid åt att försöka övertala Donald Trump att inte lämna Nato.

Hans tillvägagångssätt splittrar omvärlden i två läger. Det finns de som är tacksamma för att Rutte slår knut på sig själv för att hålla presidenten på gott humör. De uppskattar att han gör skitgörat så att de själva slipper, och påminner gärna om att anses ha spelat en avgörande roll i att kyla ner Grönlandskrisen tidigare i år.

Andra skäms vid blotta tanken på Natochefens ständiga fjäskande för Trump och hans ”Daddy-diplomati”, uppkallad efter att han kallade presidenten för ”daddy” vid ett toppmöte i somras. De anser att hans agerande är ovärdigt en försvarsallians som säger sig stå upp för demokratiska värderingar.

Kritikerna har inte glömt Ruttes beröm av Trumps krigföring i Mellanöstern, som enligt Natochefen ”gör hela världen säkrare”.

”Vad röker Mark Rutte”? frågade sig tidningen Financial Times efter uttalandet.

Men det är klart att han, precis som alla vi andra, ser vad som pågår. Till skillnad från paneldeltagare, skribenter och oppositionspolitiker kan han bara inte yttra det offentligt. Han vet hur det har gått för alla de som sagt Donald Trump ett par sanningens ord. De har omedelbart straffats med hot om tullar, tillbakadragna trupper eller blivit kallade för ”fegisar” och ”förlorare”.

Det kan inte en Natochef kosta på sig.