Hannes släpper debutalbum: ”Jag har ett bottenlöst bekräftelsebehov”

– Jag trodde de hade folköl, säger Hannes och pekar på den gröna flaska mellanöl som står framför honom.

Vi ses efter lunchtid en dag i november på den indiska restaurangen Spice garden på Södermalm. Hannes har nyligen flyttat till stadsdelen och gick ofta på klubben Spice bar när den förra våren huserade i källaren.

– Jag har inte gjort så många intervjuer, men tänkte att det här skulle vara ett bra ställe att ses på, det är inte så mycket folk så här dags.

Men du har blivit intervjuad i DN förut, för fyra år sedan när du släppte ep:n ”When the city sleeps”.

– Jag var bäng då, jag var så nervös.

Nu är Hannes aktuell med sitt första album. Om den förra ep:n handlade om att festa, vara vilse i Stockholmsnatten och träffa fel folk, är den nya skivan ”God bless Sweden” vuxnare. Till charmigt mjuk r’n’b och indiepop sjunger Hannes om kärlek och relationer.

– Den handlar om tjejer, och att vara människa i stort bara, säger han.

Det har gått sex år sedan han släppte sin bejublade första ep ”Summer 3000”, och efter den flera singlar. Som superhitten ”Stockholmsvy” tillsammans med artisten waterbaby, men också ”I feel it” och ”Every young boy’s song” som har miljontals spelningar på Spotify. Från fansen har det funnits en längtan efter en hel skiva och Hannes har fått många kommentarer om att det tagit lång tid.

– I grund och botten bryr jag mig inte om något tar lång eller kort tid, så länge jag mår bra och tycker att det är kul att göra musik.

Samtidigt säger han att flera av låtarna på skivan varit klara länge, även de som inte redan släppts som singlar. Det är bara ”livet i stort” som gjort att den inte kommit förrän nu.

– Jag vet inte om jag kan vara superspecifik, för jag vet knappt själv varför, säger han och fortsätter:

– Jag tycker att det är kul att jag gjort en skiva, det är något jag velat göra i mitt liv. Det är fint att jag kan göra det och att folk lyssnar.

Men att Hannes skulle bli en soloartist var inte självklart från början. Han är i grunden basist, har utbildat sig på folkhögskola och musikhögskolan i Köpenhamn.

– Jag var en riktig jazznörd, jag ville bli tekniskt bäst. Men utbildningen i Köpenhamn är konstnärlig och de frågade mig hela tiden: ”Varför gör du det här?” Och jag kunde inte svara på det.

Till slut insåg Hannes att han inte ville vara den mest tekniskt skickliga kontrabasisten i världen. Han hoppade av utbildningen och hamnade i vad han beskriver som en existentiell kris. Så småningom resulterade det i att han flyttade till Stockholm tillsammans med vännen och producenten Marcus White.

– När jag var basist så ville jag alltid stå längst fram ändå. Jag ville synas mycket mer än jag gjorde. Och jag älskar att sjunga mycket mer än jag älskar att spela bas.

Marcus White var inte bara viktig för att Hannes skulle våga flytta och satsa på något nytt, det är också med honom som han skriver sin musik. Så att kalla det ett helt renodlat soloprojekt är kanske inte helt sant.

– För mig är musiken i grund och botten en laggrej. Det blir så jävla ensamt att göra det själv. Jag har testat det, men jag vet inte om jag vill det. Det finns en viss energi i att skapa något tillsammans med andra.

Hannes absolut mest framgångsrika låt ”Stockholmsvy” har han släppt tillsammans med waterbaby, eller Kendra Egerbladh som hon egentligen heter, och på nya skivan finns också ”Wish” där de sjunger tillsammans.

– Hon betyder supermycket för min musik. Hennes röst är en helt perfekt kontrast till min röst. Och när hon är med på turné blir allt mycket roligare.

Samtidigt gillar Hannes att vara den som har sista ordet.

– När det är under mitt namn så är det ändå jag som bestämmer till slut. Jag tror verkligen att jag har ett bottenlöst bekräftelsebehov.

Var kommer det ifrån?

– Jag vet faktiskt inte, eller bottenlöst är väl att ta i lite. Jag tror att alla har det, mer eller mindre, och jag har nog mer.

Hannes dricker upp sin öl och så går vi ner i källaren. Där har de vita väggarna och taket dekorerats med stora röda tribaler. Bakom baren hänger fortfarande en neonlampa med texten ”Spice bar”.

Hannes initiala nervositet verkar som bortblåst. Han ber om att få titta på bilderna i fotografen Ali Lorestanis kamera, kommer med förslag på vinklar och hur han ska stå. Det är tydligt att Hannes har en visuell vision och han är också van vid att ta ansvar för alla delar av sitt musikprojekt. Han har inget stort skivbolag i ryggen, utan ger ut musiken för egen maskin. Samtidigt är det sådant som gör att allt inte går på räls alla gånger. Albumet skulle egentligen ha släppts redan i november, men sköts på framtiden på grund av strul med distributionen.

– Det är bra att öva på att släppa kontrollen, konstaterar Hannes.

– Det känns fint att släppa taget om skivan också.