Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Talmansposten brukade vara en upphöjd position på bekvämt avstånd från de partipolitiska tumulten. Det var då det.
Sedan 2018 är landets högsta ämbete, näst efter den kungliga statschefen, föremål för maktkamp och taktiserande. Då trotsade de borgerliga partierna Socialdemokraternas anspråk på posten och gav moderaten Andreas Norlén jobbet, med hjälp av Sverigedemokraterna. Motdraget från de rödgröna blev att blockera SD och i stället ge en vice talmanspost till Vänsterpartiet.
Nu är rackarspelet i full gång även efter årets val. Insatserna höjdes på söndagskvällen när högerpartierna lanserade Andreas Norlén som en kandidat för fyra år till på posten. En rysare kan vänta i riksdagen vid lunchtid på måndagen.
Uppgifter till DN gjorde gällande att Socialdemokraterna övervägde att lansera sin kandidat i fredags. Så blev det inte. I stället kunde DN och andra medier berätta att V-ledningen hotade att rösta på Norlén i stället för S-kandidaten.
Därmed är det oklart om talmansomröstningen på måndagen blir en uppvisning av enighet mellan de fyra partier som vill ha S-ledaren Magdalena Andersson som statsminister. I stället hotar splittring inför öppen ridå.
Vad spelar det då för roll vem som får hålla i talmansklubban? För S är det en uppenbar fördel om det är en person som man redan har en nära relation till. Talmannen är en nyckelspelare i den process som precis har börjat för att få en ny regering på plats, och som riskerar att bli komplicerad och långdragen. Enligt DN:s källor vill S att talmannen ska spela en mer tillbakadragen roll den här gången och inte göra processen till ett skådespel med diktläsning och otaliga pressträffar som 2018.
Talmannen förväntas förvisso agera opartiskt, men vi är alla människor. Misstrogna vänsterpartister kan frukta att man skulle få en S-märkt talman emot sig. Då kan moderaten Andreas Norlén framstå som mer oväldig, utan några intressen i dragkampen mellan S, V, C och MP.
Oavsett vem som blir vald av riksdagen under måndagen så väntar en uppgift som kan mäta sig med den som Andreas Norlén ställdes inför 2018, och som tog 134 dagar att lösa.
Vänsterpartiets insatser är betydligt högre den här gången. Då svalde man januariavtalets så kallade förnedringsklausul och fann sig i att bli förpassade till sidlinjen. Nu kräver man ministerposter i ultimativa ordalag. Nooshi Dadgostar visade 2021 att hon var beredd att fälla en socialdemokratisk statsminister för att få sin vilja igenom.
2018 handlade det om att få Centern (och Liberalerna) att acceptera något de gjort många gånger förr: att samarbeta med Socialdemokraterna. Nu handlar det om något helt annat: ett samarbete med V, vilket C dömt ut som otänkbart.
Man kan dessutom tänka sig att väljarnas tålamod är betydligt mindre den här gången. Då handlade det om ett epokskifte i svensk politik: den borgerliga alliansen bröts upp och SD:s väg till inflytande började stakas ut. Åtta år senare, med i princip samma partipolitiska landskap, torde många förvänta sig att någon har en plan för vägen framåt.
Den nya (eller nygamla) talmannens första uppgift blir att sätta en tidsgräns för det sonderingsuppdrag som Magdalena Andersson har fått. Misslyckas hon väntar intressanta vägval. Ska Ulf Kristersson (M) få försöka? Eller rentav Elisabeth Thand Ringqvist (C)?
Och vad skulle högerpartierna få ut av att få sin kandidat som talman? Nesan för S är betalning nog.
Läs mer:
DN:s källor: V:s twittrande väcker ilska
Budgetrysare kan vänta i höst