När Elvis Presley checkar in på Heartbreak hotel i låten med samma namn från 1956 är det på ett dystert etablissemang vid slutet av Ensamma gatan. Det är ett ställe fullt av gäster med krossat hjärta – och där det alltid finns plats för fler. Hotellet, som alltså tagit emot gäster i 70 år, existerar förstås inte i verkligheten, men visst kan man se dess glädjelösa budgetrum framför sig: blinket från trasiga neonskylten utanför fönstret, den hårda sängen med fläckiga lakan, den flagnande färgen i taket och den solkiga tapeten, askkoppen som är full av fimpar, snaran som dinglar från lampkroken – och på golvet det sönderrivna fotografiet på den älskade som svek.
Personligen föreställer jag mig hotellets rum vara i stil med det i Marcel Carnés noir-film ”Dagen gryr” (1939); ett kulissaktigt rum där en förtvivlad stackare (Jean Gabin) har barrikaderat sig efter att ha haft ihjäl sin sliskige rival. Eller ett rum likt Herr O:s ensliga på Svartmannagatan i Gamla stan i Gösta Oswalds modernistiska experimentroman ”En privatmans vedermödor” (1949), där Herr O gömmer sig efter att haft ihjäl hustru plus älskare. Kort sagt: Dystra rum där man ensam och övergiven möter slutet.
Inspirationen till ”Heartbreak hotel” fick låtskrivarna Mae Boren Axton och Tommy Durden genom en tidningsnotis. En man ska ha checkat in på ett hotell i Miami, förstört sina id-handlingar och sedan kastat sig ut genom fönstret. Hans avskedsbrev var kortfattat: ”I walk a lonely street.” Men det är förstås bara ett av flera svar som duon gav genom åren.
Det Heartbreak hotel som mediemogulen och finansmannen Jan Stenbeck inrättade i Gamla stan i Stockholm under 1990-talet tycks ha varit den totala motsatsen. I poddokumentären ”Jan Stenbecks Heartbreak hotel” från 2024 lokaliserar journalisten Fredrik Ralstrand hotellet till adressen Brunnsgränd 6 – även känt som ”Gröna huset”. Det är knappast en dyster gata, varken när det tog emot gäster eller nu. Tvärtom. Byggnaden uppfördes 1902 efter ritningar av Carl Malmström och är lokaliserad bakom investmentbolaget Kinneviks huvudkontor på Skeppsbron 18.
Gröna huset var ett slags lägenhetshotell där Jan Stenbeck, sedan länge skriven i USA, högst upp hade sin egen privata våning. Det anrika huset fungerade under många år som representationsbostad och är förknippat med storslagna fester och informella middagar. Här lät han också nyseparerade vänner och bekanta checka in och bo med helpension till dess att de kommit på fötter igen. Kort sagt: de fick bo gratis så länge de ville.
Länge satt en förgylld plakett utanför porten med namnen på alla som bott på Heartbreak hotel. Inalles nio mer eller mindre kända namn – däribland Jan Stenbecks eget. Men under arbetet med den nämnda dokumentären försvann plaketten spårlöst. Fredrik Ralstrand och vännen Simon Karlsson såg den dock med egna ögon – och förevigade den.
Fakta.Gästerna på Heartbreak hotel-plaketten.
Jan Stenbeck, finansman och mediepionjär.
Robert Aschberg, journalist och programledare.
Pelle Törnberg, journalist och medieman.
Claes Åkeson, journalist och programledare.
Henrik Schyffert, komiker och filmregissör.
Thomas ”Orup” Eriksson, artist.
Hans Brindfors, reklamman och art director.
Dag Tigerschiöld, finansman (1942–2014)
Jan Guillou, journalist och författare (egentligen Ann-Marie Skarp, förläggare och vd Piratförlaget).
Jan Guillou, Henrik Schyffert och Robert Aschberg – det är flertalet prominenta namn på plaketten, och förutom finansmannen Dag Tigerschiöld, som gick bort 2014, är alla ännu vid liv. Men förtegenheten bland gästerna är närmast total. De ville inte prata med Fredrik Ralstrand för dokumentären, och de vill heller inte prata med mig.
Artisten Thomas ”Orup” Eriksson avböjer att kommentera sin vistelse på hotellet och anledningarna därtill. Samma visa med journalisten Robert Aschberg och mediemannen Pelle Törnberg, som i många år jobbade nära Stenbeck. Även programledaren Claes Åkeson, när det begav sig påläggskalv på Stenbecks TV3, tackar vänligen nej till att prata om sin vistelse.
”Sorry”, skriver han i ett sms.
Hans Brindfors, reklamare och art director, bland annat känd för att ha designat flaskan till Absolut vodka, sträcker sig till att berätta att han hade ”en jättefin lägenhet som hade sovrum, litet kök och ett vardagsrum”. Sin vistelse på hotellet ger han fem stjärnor.
Henrik Schyffert, komiker med mera, berättar att han tillbringade hela två månader på hotellet. Starkaste minnet är att någon varje morgon såg till att det fanns frukost i kylen, och att det fanns en så kallad ”dumbwaiter”, det vill säga en mathiss, som gick rakt ned i stjärnkocken Erik Lallerstedts lyxkrog Eriks, som då låg på gatuplan.
”Man kunde ringa ned på ett kortnummer och säga ’smörstekt sparris och en tiramisu samt ett glas vin som Erik tycker passar’. Tio minuter senare plingade det till när hissen kom med mat på varma tallrikar och linnedukar. Någon räkning såg jag aldrig. Jag minns Jan som väldigt snäll och generös och ger min vistelse fem bassethundar”, skriver han i ett mejl till mig.
I dag är plaketten som sagt borta. Kvar finns när jag själv besöker adressen i juni 2026 bara märkena efter skruvarna. Vart tog den vägen, och vem beordrade att den skulle tas bort? Var det någon av gästerna som ville hindra fler journalister från att snoka i deras hjärtesorg? Eller var det Jan Stenbecks dotter, Kinnevik-ordföranden Cristina Stenbeck, som såg till att städa bort ett av sin pappas hyss? Från Kinnevik, representerad av den mångåriga kommunikationsdirektören Torun Litzén, var det locket på när Fredrik Ralstrand ställde frågan. I början av 2026 lämnade Litzén posten, men hennes efterträdare Mikaela Kramer håller stilen.
”Vi har ingen kommentar till detta”, skriver hon i ett mejl.
Bolaget äger även det lägenhetshotell på Södermalm i Stockholm som hösten 2025 avslöjades vara hemvist för en omfattande bordellverksamhet
I slutet av maj i år sålde Kinnevik Gröna huset. Prislappen blev drygt 100 miljoner. Enligt tidningen Fastighetsvärlden består det av ytor om 750 kvadratmeter, varav hälften hyrs av restaurangen Österlånggatan 17. Resten består av tomställda kontorslokaler. Köpare var Jonas Ramstedt, vd för det omstridda fastighetsbolaget Landia. Bland annat har bolaget anklagats för att hyra ut vanliga hyreslägenheter via Airbnb. Bolaget äger även det lägenhetshotell på Södermalm i Stockholm som hösten 2025 avslöjades vara hemvist för en omfattande bordellverksamhet. Det är dock inte Landia utan Jonas Ramstedt själv som har förvärvat Gröna huset, via ett helägt bolag.
Ägarbytet väcker en förhoppning: tänk om plaketten när den plockades ned hamnade i någon skrubb i huset och sedan glömdes bort?
Jonas Ramstedt är dock snabb med att grusa förhoppningarna.
”Jag har aldrig sett skylten och då har vi inventerat huset väldigt noggrant”, skriver han i ett mejl, och tillägger att framtidsplanerna för Gröna huset ännu inte är spikade.
På sätt och vis var det rätt att plaketten plockades bort; den var nämligen inte helt korrekt. Jan Guillou har aldrig varit gäst på hotellet. Däremot har Ann-Marie Skarp, förläggare och vd på Piratförlaget, och sedan 1990-talet Guillous livskamrat, checkat in. I Fredrik Ralstrands dokumentär framkommer det att Skarp, som liksom Guillou under 1990-talet låg i skilsmässa, fick erbjudandet när hon följde med nya kärleken på ett möte med Stenbeck, som vid den här tiden uppvaktade Guillou kring möjliga samarbeten. Guillou ska ha propsat på att betala för Skarps hotellnätter. Efter idogt tjat kom slutligen notan – en överdrivet saftig. Att Guillous och inte Skarps namn hamnade på plaketten kan ses som en hämnd; något samarbete blev det aldrig.
Tyvärr vill Ann-Marie Skarp inte ta någon vandring längs minnenas allé hon heller. Vilka skilsmässoplattor hon spelade på högsta volym kommer vi aldrig att få veta.
”Det är så otroligt länge sedan. Jag vill inte gräva fram det där igen. Men det var inget fel på stället, om än lite för mycket rysch-pysch i min smak”, skriver hon i ett mejl.
Varför denna förtegenhet bland gästerna? Är det kopplingen till Jan Stenbeck som skaver? Han var långt ifrån okontroversiell under sin tid. Hans affärsmetoder, affärsuppgörelser och extravaganta privatliv väckte ständigt debatt. Eller handlar det om att värna det egna privatlivet? Kanske gör de gamla hjärtesorgerna ännu en gnutta ont, även om många år har gått. Det handlar ju i grunden om svek, om att ha blivit sviken eller om att själv ha svikit. En annan murvel hade kanske grävt djupare, men jag har respekt för brustna hjärtan.
När man vandrar längs med Ensamma gatan, vad är då att föredra? Att hamna på ett hotell där piccolorna gråter floder och receptionisterna bär sorgdräkt, och där man är så ensam att man kan dö, eller att hamna på ett trevligt ställe där allt är gratis? Jag har en gång vårdat en sorg i ett ensamt rum på ett Heartbreak hotel mer likt det i Elvis-låten.
Kanske var det därför jag en höst för ett tiotal år sedan, då hjärtesorgerna hopade sig bland mina vänner, inrättade mitt eget hotell för brustna hjärtan några kvarter från Stenbecks. En skrivmaskinsskriven lapp med texten ”Heartbreak hotel” fasttejpad på ytterdörren, sängplats på golvet jämte min nittiosäng i det tio kvadratmeter stora studentrummet, den säng som fick mina rumskompisar i kollektivlägenheten, som alla var utbytesstudenter, att fråga: ”But how do you do when you bring home girls?” Svaret var enkelt: ”I don’t.”
Hur kommer det sig då att Jan Stenbecks eget namn stod med på plaketten?
Till frukost serverades gästerna kvarg med granatäppelkärnor och krossat knäcke, varje fredag pizzakväll, en box Gosa (”ett mysigt vin med spansk hetta”, som deras reklamslogan lydde) och kontemplativ lyssning på Allan Edwalls skilsmässovisa ”Gullegubben”. Om det var till någon hjälp får gästerna avgöra. I dag är verksamheten sedan länge avvecklad.
Hur kommer det sig då att Jan Stenbecks eget namn stod med på plaketten? Han var bara gift en gång och det långa äktenskapet med amerikanskan Merrill McLeod tog slut först 1999, efter det att den förgyllda plaketten satts upp. Svaret är enkelt: i Fredriks Ralstrands dokumentär framkommer det att även äktenskapstrassel var en fullgod anledning för att kvala in som gäst. Avslöjas gör också att plaketten med sina nio namn inte var en fullständig hotelliggare. Här någonstans tar min fantasi över. Med andra ord är det dags att sätta punkt.
Fakta.Jan Stenbeck.
Svensk finansman, företagsledare och mediepionjär, född 1942 och död 2002.
Huvudägare och styrelseordförande i investmentbolaget Kinnevik från 1977 fram till sin död.
Bröt 1987 det statliga tv-monopolet i Sverige genom att via satellitteknik starta TV3 som sände från sitt huvudkontor i London.
Byggde och lanserade en rad stora verksamheter inom telekom, teknik och media. Förutom TV3 även ZTV och Viasat, samt Tele2, Comviq och gratistidningen Metro.