Tommy Lindström vaknade tidigt. Utanför kedjehusen i Åkersberga låg snö och råkylan bet i örsnibbarna när han gick ut för att hämta tidningen. Den här dagen, lördagen den första mars 1986, var Tommys födelsedag, men han hade tröttnat på att ligga och vänta på att hans två små söner skulle vakna och gratulera honom.
Och jo, det firandet kom av sig.
– Det var först när jag såg tidningen som jag fick veta vad som hade hänt, säger Tommy Lindström.
På DN:s förstasida möttes han av en svart rubrik.
PALME MÖRDAD.
Sveriges statsminister, Socialdemokraternas partiledare Olof Palme, sköts till döds klockan 23.21 den 28 februari 1986, i korsningen mellan Sveavägen och Tunnelgatan – mitt i Stockholm.
De flesta svenskar nåddes av nyheten om statsministermordet morgonen därpå, genom tidningarna, eller genom radio och tv:s morgonsändningar.
Men till skillnad från Tommy Lindström var de flesta svenskar inte chef för rikskriminalpolisen. Ändå hade ingen tänkt på att ringa honom.
– Det började ju snett, säger han.
När DN talar med Tommy Lindström har det, så när som på en vecka, gått 40 år sedan mordet. I backspegeln är det lätt att konstatera att det fortsatte att gå snett.
Polisens organisation var år 1986 mycket olik den som finns i dag. Då bestod polisen av flera självständiga myndigheter och eftersom mordet begicks i Stockholm föll ansvaret på länspolismästare Hans Holmér.
Han var utbildad jurist och hade under 1970-talet varit chef för säkerhetspolisen. Någon erfarenhet av att arbeta med mordutredningar hade han inte. Trots det utsåg han snabbt sig själv till spaningsledare i utredningen av mordet på Olof Palme.
Ute i Åkersberga blev det fart på Tommy Lindström.
– Jag ringde och fick tag i Hans Holmér på lördagen. Jag frågade honom om han ville ha hjälp och då sa han ”ja, kom ner till mig”.
Mötet hölls på eftermiddagen och Tommy Lindström minns att han omedelbart reagerade på den, i hans tycke, märkligt brokiga grupp som hade kallats till Hans Holmérs kontor.
– Dit kom alltså två man från varje enhet som du kan föreställa dig – hundgruppen, sjöpolisen, etcetera, säger Tommy Lindström, och avslutar med ett emblematiskt ”va!?”.
– Jag sade till Hasse att ”du kan ju för fan inte ha en massa människor inblandade från enheter som inte har något ansvar för det här”. Redan då förstod jag att det här kanske skulle bli ett spaningsmord och då är det viktiga att uppgifterna samlas och dokumenteras, och framför allt att det hålls tätt om dem. ”En gång kanske du måste testa de här uppgifterna mot en gärningsman, va!?”, sade jag.
Palmeutredningen läckte som ett såll. Under veckan som följde på mordet kunde DN:s läsare ta del av rubriker som ”Mordet var noga planlagt” och ”Mördaren flydde i bil”.
Bilderna från polisens presskonferens den 5 mars är inskrivna i historien. Hans Holmér valde att offentliggöra att Olof Palme hade skjutits med en kula av kalibern .357 Magnum. Inför smattrande kameror höll han upp två revolvrar för att åskådliggöra hur mordvapnet skulle kunna se ut.
Ett liknande förfarande vore otänkbart i en mordutredning i dag. Att en person har uppgifter om vilket vapen som har använts vid ett brott kan bevisa att denna har varit inblandad i, eller har kännedom om, det.
Redan under mordnatten begick polisen en rad misstag som, om inte än värre, i vart fall avsevärt försvårade utredningen av mordet. Bland de polisåtgärder som har fått stark kritik framhålls ofta avspärrningarna kring mordplatsen och samordningen av polisresurserna under mordnatten.
Ett av problemen, anser Tommy Lindström, var att chefen för den grupp inom Stockholmspolisen som utredde allvarliga våldsbrott var alldeles för svag och inte förmådde ta kommando över utredningen.
– Ärendet leds under mordnatten av ordningspolisen, som inte hade någon erfarenhet av mordspaningar, säger han.
Den första polispatrullen anlände till mordplatsen bara tre minuter efter skjutningen. Men först vid 23.50 upprättades en avspärrning. Den var liten – och krympte.
Mordplatsen täcktes snart av röda rosor, men någon uttömmande teknisk undersökning av området hade polisen inte hunnit genomföra.
Härtill ska läggas att utredningen snabbt växte över alla bräddar. Men medan tips och uppgifter vällde in var det ingen som samordnade dokumentation och uppföljning. Det ledde till att potentiellt viktiga vittnesuppgifter blev liggande utan utredningsåtgärder och att personer av intresse för utredningen förhördes först efter flera år.
Palmeutredningen är en av världens genom tiderna största polisutredningar. Det så kallade Palmearkivet omfattar 250 hyllmeter av dokument.
– Jag tycker att det är lite svårt att prata om enskilda misstag. De övergripande frågorna är egentligen två, säger juristen och författaren Hans-Gunnar Axberger, som ingick i Granskningskommissionen som utredde Palmegruppens arbete under 90-talet.
– Ett: hur kunde det över huvud taget hända att statsministern blev mördad på öppen gata? Den andra frågan är: hur kunde det komma sig att vi aldrig fick reda på vad som egentligen hände?
Svaret på den första frågan tycker Hans-Gunnar Axberger att det är sorgligt att tänka på.
– Han hade inga livvakter. Det kanske är svårt att förstå i dag, men det är som sagt 40 år sedan. Vår statsminister rörde sig tämligen fritt på stan, utan livvakter – inte för jämnan, men ganska ofta. Den här kvällen så gick han alltså bara spontant på bio och promenerade lika spontant mot hemmet när filmen var slut, säger han.
För att besvara den andra frågan kände sig Hans-Gunnar Axberger manad att skriva en bok, ”Statsministermordet”.
– Det fanns inga riktlinjer för hur man skulle utreda spaningsmord. Det hade funnits så kallade mordbiblar, men de var ur bruk. Man kan på det sättet tala om en organisation som var misskött, delvis i förfall, säger Hans-Gunnar Axberger.
134 personer har erkänt mordet. Men efter 40 år av polisutredningar, kommissioner och privatspanande har fortfarande ingen gärningsman med säkerhet kunnat knytas till mordplatsen. I brist på teknisk bevisning började man tidigt bygga omfattande utredningar utifrån vad som ansågs vara troliga motivbilder.
Hans Holmér lade ner stora resurser på det så kallade PKK-spåret, en teori som går ut på den terrorstämplade, kurdiska organisationen PKK skulle ligga bakom mordet. Bland de spår som genererat många hyllmeter i polishögkvarterets källare måste också nämnas det så kallade polisspåret och Sydafrikaspåret.
Hans-Gunnar Axberger sammanfattar problematiken genom att ställa motiv mot spår.
– Hans Holmér stod tyvärr för just ett sådant motivperspektiv, där man skapar en motivbild och sedan letar efter bevis för den, säger han.
– Men han hittade inga.
Någon förhoppning om att mordet ska kunna lösas, det har inte Hans-Gunnar Axberger.
– Jag har genom åren lärt mig själv att bara förhålla mig rationellt till det här och inte känslomässigt. Så det handlar väl inte så mycket om hopp, men om man tittar på fakta och hur lång tid som har gått, så måste ju sannolikheten för att det här ska kunna lösas vara mycket, mycket liten.
Tommy Lindströms tankar går i samma banor.
– Jag var inne på att någon skulle börja berätta, men du vet att nu är jag 80 år själv va… Och jag var ju rätt ung vid det här tillfället. Det innebär ju att de som vet något om det här är någonstans mellan pensionsåldern och hundra år.
Fakta.Palmeutredningen
● Materialet i Palmeutredningen består av runt 500 000 sidor text och omfattar 22 430 olika uppslag.
● I förundersökningen förekommer 90 000 personer, varav 40 000 med namn. 134 personer har erkänt mordet, 29 direkt till polisen.
● Utredningen lades officiellt ner 2020, då chefåklagare Krister Petersson pekade ut den så kallade Skandiamannen vid en famös presskonferens.
● I december 2025 ändrade överåklagare Lennart Guné motiveringen till beslutet att lägga ned utredningen och konstaterade att bevisningen mot Skandiamannen inte var tillräcklig.
● Han fattade samtidigt beslut om att förundersökningen av mordet skulle förbli stängd.
Källor: Åklagarmyndigheten, Polismyndigheten
