Efter en flera månader lång blackout funderar internet igen i Iran. Åtminstone i huvudstaden Teheran, där hjälporganisationen Norwegian Refugee Councils, NRC:s, generalsekreterare Jan Egeland befinner sig när DN talar med honom. Han sitter framför en väggkarta över Iran och videosamtalet fungerar perfekt.
– Att internet har legat nere har bidragit till att det har varit alldeles för lite fokus på civilbefolkningens öde. Det har också skapat enormt mycket rykten, säger Jan Egeland.
Han åkte in i Iran landvägen via Turkiet i fredags och har rest igenom fem olika provinser under de senaste dagarna. Det han har sett har gjort honom än mer övertygad om vilket skriande hjälpbehov det finns i landet efter de dryga två månaderna av amerikanska och israeliska bombanfall.
– Alla är rädda för att kriget ska börja igen. Det var tusentals raketer och missiler varje dag. Teheran har elva miljoner invånare och säkert tre miljoner flydde under bombningarna. Många är tillbaka nu, men många återvände för att upptäcka att deras hus inte längre finns kvar.
På vägen mellan Turkiet och huvudstaden Teheran passerade NRC bara en militär vägspärr. Jan Egeland säger att det paradoxalt nog är enklare för hjälporganisationer att operera i Iran nu än det varit tidigare.
– Det är tydligt att den iranska regimen inser att hjälpbehovet är enormt. Det gör det lättare för oss att resa runt. Samtidigt är det bara två länder som har gett oss ekonomisk nödhjälp och det är Sverige och Norge.
Efter att kriget inleddes den 28 februari förstod NRC att det skulle krävas enorma resurser för att bistå de civila. Man gick ut och bad om 60 miljoner amerikanska dollar. Hittills har NRC fått in totalt två miljoner, från Norge och Sverige.
– De flesta givarländerna vågar inte ge pengar till Iran. Så är det. I vanliga fall har en stor organisation som NRC hjälp av minst tio givarländer, nu är det bara två. Det gör det ännu mer hjärtskärande att möta flyktingar som är så oroliga för framtiden.
NRC har sedan 2012 funnits på plats i Iran och ägnar en betydande del av sina insatser åt att hjälpa afghanska flyktingar i landet.
– Iran är det största flyktingmottagarlandet i världen. Det handlar om 4,5 miljoner afghaner och hundratusentals irakier.
Under resan genom Iran har Jan Egeland chockats över förstörelsen. Militära platser och industrier har bombats, men utöver det även ett väldigt stort antal skolor, sjukhus och bostäder.
– Här i Teheran har hela bostadskvarter ödelagts. Det alla vi träffar säger är att deras ekonomiska situation har blivit väldigt påverkad. Inkomster har kapats. Arbeten har försvunnit. Bland de afghanska flyktingarna arbetade många av männen i byggindustrin och kvinnorna med olika städ- och hemtjänstjobb. Nästan alla har fått sparken.
Det talades tidigt i kriget om att planen från USA:s och Israels sida var att ”hjälpa” folket att störta regimen. Hör du något om detta?
– Vi är en hjälporganisation och det pratas väldigt lite om politik. Jag har sett flera pro-myndighets-demonstrationer, för regimen. Det är det jag har sett. Men det var ju stora demonstrationer mot regimen i januari som vi alla känner till. I allmänhet är det ganska lugnt här nu.
Svårast är det, som så ofta, för barnen. Jan Egeland berättar om barn som inte kan sova till följd av mardrömmar om att kriget börjar igen.
– Många är traumatiserade. 17 miljoner skolbarn har inte kunnat gå till skolan sedan kriget började, deras skolor är fortfarande stängda. Barnen är hemma och har haft digital undervisning. Förhoppningen är att de ska kunna återvända till skolan när det nya skolåret börjar i september.
Nu hoppas Jan Egeland att fler länder ska kroka arm med Norge och Sverige och hjälpa till. Han säger också, lite mellan raderna, att även Norge och Sverige skulle kunna göra mer.
– Jag har mött många europeiska ambassadörer i Teheran i dag och förklarat att vi behöver hjälp. ”Flyktingar ska hjälpas där de är” är många länders melodi i dag och ja, då får vi ju hjälpa fyra miljoner afghaner i Iran. Annars får de helt enkelt vandra till Europa.
– Det är så många västerländska land som lägger så mycket pengar på militär upprustning på hemmaplan och glömmer stabiliteten i resten av världen. Det är inte en genomtänkt politik.
