Har oljefonden gjort Norge till en bortskämd och däst nation?

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Att Norge är ett land av paradoxer påpekade redan Hans Magnus Enzensberger i sin klassiska essä ”Norsk otakt” i boken ”Ack Europa!” (1988). Norge var ett av världens absolut modernaste länder men uppfattade sig som utkant, med rötter i ett gammalt bondesamhälle. När Enzensberger skrev sin text hade insikten om hur oljan skulle förändra landet ännu inte trängt in i det allmänna medvetandet – men det vibrerade i marken.

Att den norska självbilden just nu skakar av helt andra (Epstein-)skäl har inte undgått någon. Men det var mer långsiktiga problemungar ekonomen och före detta McKinsey-chefen Martin Bech Holte ville slå larm om när han förra året gav ut ”Landet som blev för rikt”.

I centrum för hans kritik står den norska oljefonden, grundad 1996. I dag är den enligt Bech Holte uppe i 20 000 miljarder norska kronor. Måttfullheten i utnyttjandet, som också skapat kritik, gör att man bara får använda avkastningen – vilket ändå blir 20 procent av den norska statsbudgeten. Men Bech Holtes tes är att vetskapen om denna tillgång på statliga medel gjort landet däst och utan vaken blick för framtidens utmaningar. Norge är helt enkelt bidragsberoende.

Boken väckte stor debatt och kommer nu på svenska. Den fick också rätt hård kritik.

Kort sammanfattat kan man säga att Bech-Holte delar in Norges ekonomiska utveckling under senare decennier i två faser: dels 1991–2013 som han kallar ”dag 1” och utnämner till en guldålder för ”fastlandsekonomin”, den del av landets näringsliv som inte är direkt kopplad till oljeintäkterna, enligt Bech Holte ”privat tjänstesektor”. Och dels ”dag 2” från 2013 till i dag, som präglas av fallande produktivitet i denna ”fastlandsekonomi” – en utförskurva som skulle döljas av den ”falska trygghet” fonden skapat.

Som Bech Holte själv sammanfattar det: ”Efter 2013 stagnerade ekonomin i takt med att den offentliga konsumtionen ökade kraftigt och produktivitetstillväxten försvann”. Att oljefonden möjliggjort finansiering av delar av norsk offentlig sektor skulle alltså leda till bortfall av ”kreativa energier”. Till de lösningar han vill se hör, ingen överraskning där, kraftigt sänkta skatter – en kostnad som skulle tas ur fondens överskott.

Men de siffror han lägger fram för att bevisa den saken har fått hård kritik, inte minst av Norges motsvarighet till Statistiska centralbyrån, SSB

Den omstrukturering av samhällsekonomin, med sikte på konkurrensutsättning som följde i såväl Sverige som Norge efter 90-talets finanskriser skapade, enligt Holte, en produktiv tjänstesektor. I Norge rentav en ”guldålder”.

Men de siffror han lägger fram för att bevisa den saken har fått hård kritik, inte minst av Norges motsvarighet till Statistiska centralbyrån, SSB. Den databas han använt, Maddison-projektet vid Groningens universitet, skiljer sig helt enkelt från inhemska norska siffror. Räknar man med SSB:s statistik blir ”dag 1” fortfarande ett ekonomiskt uppsving, men för blygsamt att utnämna till ”guldålder”.

När boken nu kommer på svenska hade Bech Holte kunnat ta upp den kritiken, men jag hittar ingen sådan diskussion. Det är över huvud taget den kritik man kan rikta mot boken: de argument och siffror som pekar i en annan riktning än författarens saknas. Det är sådant man annars övertygas av – att någon lyssnar till och bemöter seriösa invändningar.

Det som gett Bech Holtes bok genomslag i norsk debatt är nog att han inte är någon välfärdsstatsätare. Han understryker att han månar om de nordiska välfärdsstatslösningarna. Men han skriver också att ”välfärdsstaten är en belöning, inte en rättighet”, en formulering som nog visar på viss ideologisk enögdhet.

Hos Bech Holte är det alltid den driftige entreprenören som skapar välstånd, inte hög utbildningsnivå eller stabil folkhälsa

Att oljefondens finansiering av utbildning och sjukvård kan ses som en fördelningspolitik som i sig skapar ett stabilt samhälle, är inte en tanke som granskas. Hos Bech Holte är det alltid den driftige entreprenören som skapar välstånd, inte hög utbildningsnivå eller stabil folkhälsa.

Bech Holte framhåller Sverige som förebild. Han utnämner sin gamle lärare Assar Lindbeck och dennes 90-talskommission till dem som ”räddade Sverige”. Särskilt då kommissionens rekommendation att konkurrensutsätta offentlig sektor. Och jag tänker genast på Karin Petterssons bok ”Förbannelsen” från i höstas, där hon följde samma process inifrån och i efterhand ser det som det ögonblick då Sverige började spricka upp i segregation.

Den enes lösning, den andres katastrof.

Läs fler texter av Ola Larsmo och andra av DN:s bokrecensioner

Läs mer:

Intervju: ”Oljan har gjort Norge arrogant och förslappat”