Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Mitt livs enda offentliga kulturbråk inträffade 2012, när musikjournalisten Jan Gradvall och jag utväxlade skott på olika digitala plattformar efter det att reggaeartisten Kapten Röd belönats med Årets artist och Guldmicken på P3 Guld. Det var i sociala mediers barndom och, till skillnad från tidigare år, hade P3-lyssnarna det här året större möjlighet att påverka vem som skulle vinna.
Gradvall ogillade förändringen som han uppfattade som populism från statsradion och menade att någon annan – jag tror att det var Veronica Maggio – blivit snuvad på konfekten. Jag å min sida anklagade Gradvall, och andra som missunnade Kaptenen priset, för det jag kallade Hoffmaestrofobi: en beröringsskräck inför kultur som anses låg, ful eller folklig.
Det var smådramatiskt, rätt roligt och vi försonades senare genom kramar på en jubileumskonsert med Petter på Tyrol i Stockholm.
I efterhand framstår bråket som en av de sista gångerna som musikkritiker faktiskt debatterade musiken som prisas på P3 Guld. Året därpå, 2013, utsåg Nöjesguiden P3:s musikläggare – Karin Gunnarsson, Germund Stenhag och Linda Nordeman – till musikbranschens mäktigaste aktörer. Hur stringent urvalet i den där listan var kan diskuteras, men tidsandan var tydlig.
Detta var brytpunkten mellan en period då piratkopieringen nästan hade knäckt musikindustrin och en ny ordning där strömningstjänsterna höll på att bygga upp den igen. Det fanns fortfarande utrymme för en public service-kanal att fungera som smakdomare. Det viskades om hur man försökte vaska fram en P3-artist.
Vad en P3-artist egentligen var förblev oklart. Snarare än kontroll handlade det sannolikt om en symbolisk uppvisning av kanalens officiella smak. Om musikläggarna valde musiken under året, är det rimligt att anta att pristagarna på den egna galan speglade ambitionen. Från starten 2003 och fram till 2013 finns ett namn som sticker ut med sju vinster: Kent. Under samma period: Håkan Hellström, Lars Winnerbäck och Timbuktu.
Samtliga män. Samtliga med ett tydligt innehåll. Samtliga indiedarlingar – men tryggt förankrade i stora skivbolag och bokningsstrukturer.
I takt med att musikströmningen och sociala medier slog igenom på allvar, började P3:s roll som kulturbärare att vackla. Det gick inte längre att tala emot siffror, engagemang och räckvidd. P3 Guld tvingades förhålla sig till popularitet bortom kanalens rotation och musikläggarnas smak. När galan öppnade upp och släppte in ”folkets” åsikter var det i ett försök att hålla sig relevant och lugna de upprörda rösterna i sociala medier.
Under åren 2016–2023, i samband med explosionen av svensk gangsterrap, formades en ny typ av P3-artist. Abidaz, Z.E, Yasin, Dree Low och C. Gambino prisades – och motreaktionen blev häftig. Debatten handlade snart mer om belastningsregister än om musik.
P3:s svar blev reträtt. Genrekategorierna avskaffades 2023, och sedan dess är Ant Wan den enda svenska rapparen som har belönats.
I årets nomineringar lyser svensk hiphop med sin frånvaro. Det gör även strömningspopulismen i form av Bolagets epadunk. I sitt försök att vara kompromissvillig statsradio har P3 kanske i stället valt att återta rollen som smakdomare. Att inte lyssna på bruset – utan själva utse nästa P3-artist. Nästa indiedarling på ett majorbolag.
Och visst är Kent nominerade igen.
Läs fler texter om musik
