Helena Lindblad: Därför hade ”Seinfeld” fel om ”Den engelska patienten”

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

Han är brännskadad intill oigenkännlighet. Han har glömt allt, till och med sitt eget namn. Allt ”den engelske patienten” har kvar av sitt forna liv är ett tummat exemplar av den passionerade grekiska filosofen Herodotos ”Historia”, komplett med inklistrade kärleksbrev, hemgjorda kartor och skisser av grottmålningar.

Runt den vanställda främlingen med de söndersvedda lungorna samlas några vinddrivna existenser som tar skydd i ett halvt raserat italienskt kloster vid andra världskrigets slut. Här finns sjuksköterskan Hana (Juliette Binoche), spionen Caravaggio (Willem Dafoe) och minröjaren Kip (Naveen Andrews). Trion hjälps åt att lösa mysteriet med den namnlösa döende mannen, vars liv visar sig involvera maximal ökendramatik med en svindlande arkeologisk upptäckt, en högtflygande kärlek och en episk krasch.

Med jämna mellanrum i filmhistorien dyker de stora romantiska dramerna upp som blir perfekta stormar, det vill säga lockar såväl storpublik, filmkritiker som Oscarsakademin. Den exklusiva skaran filmer innefattar allt från ”Borta med vinden”, ”Casablanca”, ”Zjivago” och ”Lawrence av Arabien” till just ”Den engelska patienten”

Stjärnorna stod uppenbarlien rätt när regissören Anthony Minghella ville filmatisera Michael Ondaatjes bästsäljare från 1993. Efter ett storbråk med bolaget Fox om pengar och skådespelare (de ville ha Demi Moore) klev den då stekheta – men nu vanärade – Miramax-bossen Harvey Weinstein in som en räddande ängel. Plötsligt fick produktionen en ny exekutiv producent med friska pengar och en betydligt mer öppen attityd.

Han lät Minghella välja Ralph Fiennes i dubbelrollen som en monstruös patient/tjusigt khakiklädd äventyrare vid namn greve László Almásy – liksom Kristin Scott Thomas som den tragiska hjältinnan Katharine Clifton. En drömduo som kompletterade den färgstarka rollistan av nytända stjärnor där alla bidrog till filmens pyramidala framgång. Resultatet blev en kioskvältare på biograferna som kröntes med hela nio Oscar.

Men det vore inte 90-talet om det inte väntade ett bakslag bakom knuten. I samband med succén för ”Den engelska patienten” kolliderade två av nittiotalets starka trender med varandra: vurmen för storslagen bioromantik kontra den ironiska generationen. Entré för ett av de roligaste ”Seinfeld”-avsnitten (säsong 8, episod 17) som heter just den ”Den engelska patienten”. Det går ut på att en totalt uttråkad Elaine ventilerar sin avsky för filmen så mycket och så offentligt att hennes kille gör slut och chefen ger henne sparken. Särskilt sexscenerna väcker hennes förtret: ”Kom igen… ge mig något jag kan jobba med”, klagar hon.

I en BBC-artikel från 2021 återkallas en intervju med avsnittsförfattaren Steven Koren som reagerade på att det i princip var obligatoriskt att gå och se ”Den engelska patienten” som ansågs så ”perfekt”. Han sade: ”Det kändes kvävande…. Men med det sagt, så tyckte jag egentligen att det var en ganska bra rulle.”

I en historisk-politisk kontext fick filmen även en hel del kritik för skönmålningen av geografen László Almásy, som i verkligheten kollaborerade med nazisterna. Den passionerade, kärlekshistorien med den gifta societetsdamen lär också vara helt uppdiktat av författaren Ondaatje.

I all sin storslagna och svepande gestik framstår ”Den engelska patienten” ändå som en sällsynt ökenblomma, insvept i ett impressionistiskt skimmer. En nostalgisk tidskapsel fylld av stilfull kolonialtidskitsch och vurm för antiken, men samtidigt ett berättartekniskt litet underverk som underhåller utan att manipulera. De sinnrikt inskjutna återblickarna från Saharas sandhav förvränger hela tiden perspektivet och upplöser ordningen mellan prolog och epilog.