Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Det är ett av vackraste trafikögonblick jag vet. Man cyklar in i en potentiellt knasig situation i duggregn, snett till höger står en med barnvagn som kanske ska kliva ut och kanske inte. Så söker man varandras blickar, finner dem, ler, nickar och så löser sig situationen nästan som av magi.
Man har sett varandra. Erkänt varandra.
För en del trafikanter är ”ögonkontakt” ett fult ord. De tuggar kedjeolja bara de hör det. Det är helt bisarrt.
Ibland sladdar jag in i cyklistgrupper på Facebook. De är som alla andra, nästan alla är trevliga, rimliga människor men så kan en enda individ dyka upp och riskera att sprida grava fördomar om hela kollektivet.
Och en del hatar ögonkontakt. De blir arga när medcyklister tipsar om det. De går till JO om polisen rekommenderar det. De kan posta en bild av New Delhis mest tilltrasslade trafiksituation och med trött boomer-ironi tipsa: ”Glöm inte ögonkontakten!”
Jag tror att de går till angrepp mot en halmgubbe, en fiktiv meningsmotståndare. Framför sig ser de någon som likt en lallande fåne hävdar att om vi bara såg varandra i ögonen skulle inga olyckor ske och kommunen slapp anlägga nya cykelbanor och underhålla de gamla.
Kanske finns denne någon som tycker så. Men jag har under mina trettio år som cykelpendlare aldrig råkat på hen.
Så varför vill de inte möta medtrafikantens blick? Bär de en inre utopi där de alltid kan cykla i exakt vilken hastighet de vill, och ser medmänniskans ögon som oönskade vägbulor?
Ögonkontakt som är civilisationens främsta smörjmedel. Den bekräftar oss som besjälade medmänniskor. I trafiken är den, särskilt i kombination med leendet, inte sällan uttryck för ett fantastiskt samspel av sociala koder: ”Här är vi, jag har sett dig, jag tar hänsyn till dig, nu kommer vi inte att med kraft stöta ihop, lycka till med resten av din färd.”
Att man kan påstå att detta ordlösa utbyte mellan två hjärtan inte gör trafiken mänskligare och vackrare, det övergår mitt lilla treväxlarsförstånd.
Läs fler kåserier, till exempel Helmerson om drömmen om det stora tvärbanerånet.
