Herr B: Här och nu betalar jag av min skuld till Simple Minds

Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.

Simple Minds var aldrig mitt favoritband. Men under några år, just de år när musiken var som viktigast för mitt, mycket skakiga, personlighetsbygge, låg de stadigt topp fem. Alltid på listan, men aldrig överst. Även om jag under några månader hade deras ”I travel” som min absoluta favoritlåt. Ja, före Lustans Lakejers ”Paradisets portar”.

Och undrar ni om jag verkligen gick genom livet med sådana inre band- och låtlistor är svaret: ”Skiter regeringen i skogen?” Eller snarare: Vad skulle du ha gjort om bussen aldrig, aldrig kom i en grå förort och en knallröd freestyle var din bästa vän?

Jag vill understryka, eftersom jag känner era dömande blickar, att vi snackar om det tidiga åttiotalet… 81, 82, 83, 84. När Simple Minds började sjunga om Belfastbarn hade jag redan lämnat dem. Och till skillnad från de andra banden kring listans topp har jag sällan återvänt.

Förrän i somras.

Det är klart att den som blickar bakåt riskerar att gå in i en stolpe eller två

Det var i en italiensk turistort det hände, en varm kväll på strandpromenaden. Medelhavet mörkt och stort bakom mig, glassglada turister runt omkring, och framför, på en vilt blinkande scen det mycket lokala bandet ”8089 – rock from the 80’s”. Det är inte det mest spirituella coverbandsnamn man har hört – det tillhör punkhärmarna från Norfolk: Six Little Fingers, eller möjligen Break Wind and Fire. Men det är omöjligt att inte dansa, att inte sjunga med, att ens tänka på att gå därifrån… trots Fru B:s ”finkänsliga” indikationer.

Jag blir överraskad av kraften i känslan, hur djupt jag känner att jag är skyldig Simple Minds något. Kanske är inte bandlemmarnas högsta önskan att förvandla en svensk kåsör till en debil dansmaskin – inklusive sångaren Jim Kerrs speciella handrörelser och hukande stil – på en strand i Ligurien.

Men ändå. Det är vad jag har. Varsågoda.

Det är inte konstigt att återvändandet lockar när framtiden ser disig ut. Och det är klart att den som blickar bakåt riskerar att gå in i en stolpe eller två. Men jag tycker att det finns något upplyftande och värmande mänskligt i de nostalgiska vågorna: att vilja hylla de upplevelser som förde en framåt behöver inte vara bakåtsträvande. Även om man naturligtvis bör dra gränsen innan man går ned på ett knä, låtsas att trottoaren är en scenkant, formar handen kring en osynlig mikrofon och – hep, hep, hep, hey – skrämmer skiten ur några italienska barn.