Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Ibland hamnar man i fel möte, ett där man saknar rimlig kompetens för att bidra och i stället använder tiden till att undra vad man gör där. Det kanske har hänt er också, kära läsare?
Mig hände det för ett par veckor sedan, i Uddevalla, inför en fotbollsmatch mellan Oddevold och AIK. Min föredragna väderapp, och allt jag vet om västkusten, indikerade regn och rusk så när jag och mina två kamrater nådde Fridhemsvallen klämde vi in oss på en av de läktardelar som hade tak. Den där många, precis som vi, hade svartgula halsdukar.
Strax före matchstart kom en stor overheadflagga rullande över uppsträckta händer. Tifo, tänkte jag. Kul! Men efter ett tag drogs duken ned och stängde in ett mindre gäng av oss i ett sorts tillfälligt mötestält. Det luktade rök och öl. Jag kastade en snabb blick på övriga mötesdeltagare och kände mig genast utanför. Ingen annan utstrålade ”mogen mellanchef på kulturredaktion”. Dessutom verkade jag ha missat utskicket om maskering, och kunde inte dra fram en enda bengal ur en enda kroppsöppning.
Man skulle utan överdrift kunna beskriva stämningen som ”lite grabbig”. Och hur mycket manligt tuffingkapital utstrålar jag? Tänk: glad chihuahua.
Ändå var nog mötesledarens metodik den verkliga vattendelaren. I mer än ett kvartssekel har jag deltagit i olika ledarskapskurser men aldrig någonsin fått tipset att aggrovråla: ”Och inte en enda jävel tar ett enda eget initiativ!”
Trots det vågade jag mig på ett sådant där initiativ. Med ett nervöst leende gled jag ned på läktarens grova golvplankor och lämnade sammanträdestältet krypande, med arslet före.
När matchen kom i gång fick den avbrytas tre gånger, polisen räknade till 36 bengaler och lokaltidningen skrev att det såg ut som om ”bortaläktaren fattat eld”. Det var vad mina nya kollegor nog skulle kalla ”en rejäl bränning” och jag själv ”ganska läskigt”. Det är också, mig veterligen, det enda möte jag varit på som lett till en polisutredning.
Men inget av detta har fått mig att längta mindre efter den allsvenska premiären. Den är bara två veckor bort, och när lagen står därute på gräset, och man nickar förväntansfullt till sina grannar på läktaren, och alla säger ”kulan i luften” minst en gång, och domaren sätter pipan i munnen och ingen av säsongens alla förhoppningar ännu gått sönder, ja då vet man, kära läsare, att nu är det vår.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Bästa lektipset – sjung en sång som börjar på p
Herr B-klassikern: Hej cyklist, men nej cyklist: Jag är en inte en del av ditt gympass
