Tidigare hade jag bara sett det i amerikanska tv-serier. I handen på salta snutar på spaning i New York, eller på en ung, smart advokat i full fart genom morgonrusningen. Men nu hade fenomenet nått Stockholm.
Det var på Hornsgatan jag såg det. Solen sken och en känd popskribent kom gående – med en kopp kaffe i handen! Så nonchalant. Så street. Jag hade aldrig sett något coolare.
Senare fick jag veta att frigolitmuggen var hennes egen, personligen importerad från the US of A – något så stekhett fanns ju inte i Sverige.
Jag inser, kära läsare, att det kan vara svårt att förstå vilken fotnedsättning av absolut modernitet detta var. Men jag har faktiskt knappt hämtat mig, och ibland när jag är ute och går med en mugg återväcks den pirrande känslan.
Varför köpa våldsamt arty farty industrisynth om ingen ser att man har köpt våldsamt arty farty industrisynth?
Numer krävs det mer för att se helrätt ut med en bärbar kopp. Allra minst måste den komma från ett vettigt ställe. Som någon har sagt, att gå till Starbucks för kaffe är som att gå i fängelse för sex. Det fungerar, men blir inte som man hoppades.
I vilket fall. Jag var i London i veckan, på promenad, och när jag passerade ett smart kafé klev jag in med målet att få kliva ut lite tuffare. Men över pyset från espressomaskinen hörde jag riktigt inte vad baristan sa. Tre gånger frågade hon och tre gånger svarade jag ”att ta med, tack”.
Först när hon gav upp insåg jag mitt misstag, rodnade, och höll mig kvar nära disken. Det kändes viktigt att få ta i min mugg innan hon behövde ropa: ”Your coffee is ready, mr Togo Please.” När kaffet kom grep jag det direkt, utan att pilla med något lock – och redan i nästa gathörn spillde jag ner mig totalt.
Jättefläck, rödflammigt bröst och droppande händer, inte exakt min tänkta look.
Vad som varit hett att bära på har varierat med åren. Tidigt i livet: en jojo med kullager. Något senare: en sån där vikbar plastorm.
I gymnasiet: cigg, förstås, och en skivpåse från Pet Sounds. Eller från Skivfönstret, som hade genomskinliga påsar. (Fråga: Varför köpa våldsamt arty farty industrisynth om ingen ser att man har köpt våldsamt arty farty industrisynth?)
Och de senaste decennierna har vi väl alla levt i mobiltiden, med varierande storlekar, och ständig modellhets.
Men vad kommer nu?
Vågar man hoppas på comeback för ”en bok” – sådana har jag jättemånga, i olika färger också, så att man kan matcha.
Läs mer:
Förra Herr B-kåseriet: Nu har även jag räfsan i stjärten
Herr B-klassikern: Min kroppsform passar inte mina kulturella intressen (2024)
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
