Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Orminge på gränsen mellan sjuttio- och åttiotal var inte världens glammigaste plejs. Grå var betongen och vardagen, även om jag själv var en rätt bekymmerslös liten skit. Det fanns så mycket jag inte förstod, men en sak hade jag koll på: Hade man pösiga jeans och rundstickad tröja betydde det att man var disco.
Ett lokalt mode, inte sant? Jag kan inte påminna mig att Donna Summer körde tjocktröja.
I vilket fall, jag var disco. Patrick Hernandez ”Born to be alive” var världens bästa låt, mamma hade stickat och Bobbadilla på Kolingsborg, alltså inne i stan, hade ungdomsdans i flera våningar där man skulle vara tretton men någons syrra kunde fixa in oss. Thomas och jag hade övat in en dans där det viktiga movet var att vi satte händerna för våra barnpannor och svängde med långluggarna.
Det mesta från så här länge sedan flyter ihop, det är svårt att veta när saker hände, särskilt när man började tänka eller tycka på nya sätt, ändå minns jag exakt när jag blev marknadsliberal.
Jag hatade det höga svenska skattetrycket – trots att jag fick min veckopeng i redan skattade pengar
Det var mitt i min discoera. Jag hade tagit med ett sällskapsspel hem till en kompis och vi spelade på golvet i hans rum. Förortssolen lyste upp spelplanen, jag hade Norrmalmstorg och racerbilen, det var min tur och jag minns det som en lycklig stund.
Men då kom kompisens pappa hem, och exploderade. Han var förbannad på riktigt, jag är ganska säker på att han kallade mig kapitalistsvin och helt säker på att han meddelade att jag fördärvade hans son.
Efter att jag blivit utkastad stod jag länge kvar utanför deras lägenhetsdörr, fortfarande med tärningarna i handen. Jag förstår att han hade skäl att hata Monopol, och djupa sår att läka, men ingen vuxen människa hade behandlat mig på det sättet förut. Det hjälpte inte hur högt jag spelade ”Born to be alive” när jag kom hem.
Eller visst hjälpte det, popmusik har alltid kunnat lindra mitt inre, men jag var fortfarande skakad, och på den vägen var det. Arga pappan drev mig i händerna på Ulf Adelsohn.
Så några år i början på åttiotalet hatade jag det svenska skattetrycket, trots att jag fick min veckopeng i redan skattade pengar. Och jag föraktade löntagarfonder, som jag inte visste vad det var, och trots att alla vuxna jag någonsin träffat var löntagare.
Dessutom hävdade jag att den nye moderatledaren, våran Uffe, var en frisk fläkt. Jag vet, men jag hade faktiskt inte kommit i målbrottet ännu. Däremot hade jag utvecklat en reflexmässig skräck för extremism – och den har, som bekant, inte sjuttiotalsvänstern monopol på.
Läs mer
Förra Herr B-kåseriet: Spelaren som fick Billy Bragg att hylla Sven-Göran Eriksson
Herr B-klassikern: Paketet som rymde en sån jäkla överraskning















