Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Dramakomedi
”How to make a killing”
Regi & manus: John Patton Ford
I rollerna: Glen Powell, Margaret Qualley, Ed Harris, Jessica Henwick m fl
Längd: 1 tim 45 min (fr 11 år). Språk: engelska. Biopremiär
Attacken på de löjligt rika fortsätter med oförminskad kraft, i alla fall i fiktionen. Möjligen är det en reaktion på de allt djupare klassklyftorna, alltså en sorts ställföreträdande hämnd på den enda procenten som vi aldrig kan rå på i det verkliga livet. Vissa film- och tv-skapare gör det med elegans och satir (”The White Lotus”), andra med trubbiga vapen som missar målet (”Crazy rich Asians”) – och den här lättviktiga skrönan hamnar någonstans mittemellan.
Becket Redfellow är en uppkomling beväpnad med samhällets skarpaste ammunition: narcissistisk ambition. Nu sitter han dock i finkan, väntar på sitt dödstraff och ger oss sitt livs historia. Vi snabbspolas genom en påver men stabil uppväxt med en mamma som blev gravid som ogift 18-åring och därför försköts av sin överklassfamilj.
Av okänd och lätt inkonsekvent anledning (men absolut nödvändig för intrigen) står Becket ändå kvar som möjlig arvinge till släktens förmögenhet, men eftersom han har ett gäng äldre kusiner ovanför sig i successionsordningen, lär det nog inte bli några miljoner för Becket ändå. Om nu inte hans släktingar skulle börja göra strömhopp ner i graven…
Den salongsfäiga men försumbara ”How to make a killing” varken förargar eller underhåller på allvar, det är en skrivbordsprodukt som tydligen har befunnit sig i produktionslimbo sedan 2014 men som fortfarande söker sin flock. Det är en komisk whodunnit sedd ur mördarens perspektiv, lätt doppad i svärtan från amerikansk noir, där den cyniske huvudpersonens berättarröst föser oss fram genom berättelsen – utan att egentligen bottna i någon av nämnda genrer.
Regi- och manusansvarig John Patton Ford (”Emily the criminal”) gör det lätt för sig genom att utmåla de mördade brackorna som osköna typer som förtjänar att tas av daga i förtid. Becket är nästan lika tunt skissad. Det är uppenbart att han själv tycker att han är en charmig gynnare värd vår sympati men varken Glen Powell (en budget-Tom Cruise, mest känd från Richard Linklaters småtrevliga ”Hit man”) eller Ford lyckas ge honom några tydliga konturer. Ömsom sociopat, ömsom kärleksfull. Hela tiden rätt intetsägande.
Partierna där Becket slår sig fram i finansvärlden väcker minnet av Christian Bales härjningar i ”American psycho” men det är milt uttryckt inte en jämförelse som gynnar ”How to make a killing”.
Trots hårda ord är det ingen kraschlandning. En följsam kamera, små öar av humor och en del fyndiga bildövergångar mildrar fallet och slutet är överraskande konsekvent. Det påminner om hur en films upplösning i hög grad bestämmer med vilken känsla du lämnar salongen – och att de snuskigt rika alltid skrattar hela vägen till verklighetens eftertexter.
Se mer: Mer givande arvstvister: ”Arvet” (2003), ”Succession” (2018), ”Nepobaby” (2025).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN
