Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
ShitKid
Slaktkyrkan, Stockholm
På förhand har konserten beskrivs som ett slags tioårsjubileum, vilket är en sanning med modifikation. Första hälften av de där tio åren var för all del produktiva och ShitKids enda ständiga medlem Åsa Söderqvist mer eller mindre sprutade ur sig album och ep-skivor med skev och distad pop, men redan 2020 meddelade hon ju att ShitKid – och musikkarriären – var ett avslutat kapitel. Därefter har de enda livstecknen varit samlingsskivor.
Men oavsett om man ser den här kvällen på utsålda Slaktkyrkan som ett något snedvridet jubileum eller en comeback som kanske bara är tillfällig går det väldigt snart att konstatera att uppehållet inte förändrat något särskilt. Åsa Sandqvists musikaliska ideal är desamma. Det ska vara högljutt, rått och rakt på sak. Utan onödiga utsvävningar eller longörer.
Den tidiga karriärens nädtan asketidkt avskalade lo-fi-norm byggdes med tiden i och för sig ut och på Slaktkyrkans scen är det också närmre de senare skivornas marginellt mer avrundade och fylligare sound hon och bandet hamnar. Med betoning på marginellt. För oavsett om ShitKid närmar sig punk, otillåtet muterade varianter av The Runaways-hårdrock, sextiotalets flickpop via The Jesus And Mary Chain, synthpop eller 90-talets alternativrock är grundtanken desamma. Rock’n’roll ska helst skalas av tills det bara är skinn och ben kvar.
Redan i inledande ”Favourite thing” sätts tonen. Scenen badar i rött disigt ljus och de släpiga riffen studsar tungt mot Slaktkyrkans arma pelare. Sandqvist snäser ur sig varje textrad. Det låter som en, av många, energisk och oavbrutet charmig och rolig tjurrusning rakt in i de mest ömtåliga delarna av presentbutiken i Rock & roll hall of fame.
En dryg timme senare har hon och bandet hunnit med drygt tjugo låtar, med nästan lika många olika inriktningar. Utan att tappa den röda tråden.
Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström
