Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Essäbok
Marguerite Yourcenar
”Ah, mon beau château. Chenonceaux – kvinnornas slott”
Övers. Kajsa Andersson.
Ellerströms, 80 sidor
Det sägs att det franska uttrycket ”väggar har öron” härstammar från Katarina av Medicis tid. För att inte missa något av hovets skvaller ska den franska änkedrottningen ha installerat ett raffinerat rörsystem i Louvrens väggar, som lät henne lyssna in i slutna rum. Historien förtäljer inte om detta också gällde den kungliga lantidyllen Chenonceaux, det franska renässansslott som nu i över 500 år har hyst idel ädel fransk adel. Det lär knappast ha saknats samtal att tjuvlyssna på.
Sedan tidigt 1500-tal vilar slottet invid floden Chen, inbäddat i Loiredalens grönska. Slottsbyggnadens mest spektakulära del – en flygel uppförd av just Katarina av Medici – sträcker sig över flodens strömmar.
1956 fick den belgisk-franska författaren Marguerite Yourcenar en artikelförfrågan från ett amerikanskt magasin om Chenonceaux. Redaktören tänkte sig något romantiskt och turistvänligt om slottets historia. Yourcenar blev intresserad och gick till arkiven. Väl där upptäckte hon att historien inte alls var så romantisk som ryktet gjort gällande. Snarare var slottets historia fylld av hänsynslösa maktstrider, skandalösa fester och sorgeflor.
Magasinets intresse svalnade lika snabbt som Yourcenars nyfikenhet tändes. Artikeln som inte längre var önskad förvandlades till en vindlande långessä, ”Ah, mon beau château”, publicerad fem år senare i samlingen ”Sous bénéfice d’inventaire”. När essän nu utkommer på svenska – i översättning och med ett generöst förord av Kajsa Andersson – är det lätt att förstå vad som fångat Yourcenars intresse.
Mest berömt i Chenonceaux historia är triangeldramat mellan Henrik II, hans unga drottning Katarina av Medici och den äldre älskarinnan Diane de Poitiers. Den senare fick slottet i kärleksgåva vid Henriks trontillträde – och berövades det lika snabbt av änkedrottningen så snart kungen hade dött. Dessa båda kvinnor har också haft störst betydelse för slottets och trädgårdarnas utformning.
Dessförinnan följer Yourcenar de smutsiga ägarstrider som krävdes för att Chenonceaux alls skulle hamna i kunglig ägo, en genre av intriger som återkommer med jämna mellanrum i slottets historia.
Som undertiteln antyder är det slottets kvinnor som står i centrum. Framför allt tycks Chenonceaux ha varit en plats ämnad för änkor. Katarina av Medici testamenterade ägorna till Louise av Lorraine, sonen Henrik III:s änka, som vid makens död förvandlade slottet till ett makabert sorgemonument prytt med dödskallar och benknotor. Där levde hon fromt och sparsamt innan hon fördrevs från platsen av ett nytt makthungrigt kärlekspar. En senare änka var Louise Dupin, salongsvärdinnan som bjöd in upplysningstänkare som Rousseau och enligt Yourcenar räddade Chenonceaux undan revolutionens vrede genom att mildra alla tecken på kungligt förflutet.
Marguerite Yourcenar är mest känd för sina historiska romaner. ”Hadrianus minnen” (1953) och ”Vishetens natt” (1969) är båda fiktiva självbiografier av historiska män, vars inre monologer gestaltar de mångfalder som kan rymmas inom ett jag. I slottsessän kommer i stället blicken utifrån.
Som essäist har Yourcenar ett lätt magistralt tonfall och ett elegant snirkligt språk som livas upp av en stor portion humor. Hennes omdömen om de historiska rollfigurerna – liksom om etablerade historikers teorier – är klarsynta och inte sällan osentimentalt dräpande.
Yourcenars metod är annars, precis som i romanerna, den bildade inlevelsen. Hon har själv talat om litterärt historieskrivande som ett gränsland mellan faktatrohet och magiskt tänkande. Men här utförs trollkonsterna inte på en historisk individ, utan på ett arkitektoniskt väsen som överlever alla sina mänskliga ägare.
Om någon försett Chenonceaux med öron i sina väggar är det nog Marguerite Yourcenar.
Läs fler texter av Magnus Bremmer och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
