Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Kommer ni ihåg Mörten? Eller Märta som hon egentligen heter. Hon hade en biroll i Jenny Jägerfelds hyllade mellanårsroman ”Comedy Queen” från 2018, som charmig bästa kompis med huvudpersonen Sasha. I ”Banjo Baby” har Mörten ordet, romanen är hennes dagbok. Eftersom hon har både dyslexi och Tourettes syndrom talar hon emellertid in sina tankar på sin pappas gamla kassettbandspelare i stället för att skriva ner dem. Varje kapitel inleds därför med bandspelarens ”Klick! Skrammel, skrap, surr…” istället för det sedvanliga ”Kära dagbok”.
Att den skönlitterära texten härmar andra medier i försök att komma närmare sitt subjekt är ett grepp som synts allt mer i barn- och ungdomslitteraturen de senaste åren. Mejl och sms-konversationer, inlägg på social medier och videoklipp återges flitigt i romanform. Jag kan inte bestämma mig för om greppet är roligt eller sökt. I de bästa fallen förstärks känslan av autenticitet, i de sämre känns inslagen överflödiga. Detsamma kan egentligen sägas också om den fiktiva dagboken som genre. Det är inte alltid som formen främjar medlen.
Den fiktiva dagboken har en lång tradition i litteraturhistorien. Barbro Lindgrens självbiografiska trilogi ”Jättehemligt” (1971), ”Världshemligt” (1972) och ”Bladen brinner” (1973), är ett av de mer välkända exemplen inom den svenska barnlitteraturen. Lindgren lyckas bättre än de flesta efterlikna barnets naiva perspektiv på världen utan att skildringen blir platt. I ”Banjo Baby” är formen inte lika klockren. Dagbokformatet tillför inte så mycket och tonen i Mörtens inspelningar liknar i mångt och mycket den i Jägerfelds övriga jagberättelser.
Efter ett par kapitel spelar emellertid den typen av invändningar ingen roll. Mörten i ”Banjo Baby” står snabbt lika levande inför läsaren som alla andra av författarens huvudpersoner. Hennes personlighet är omsorgsfullt utmejslad och det ligger såväl kärlek som kunskap om barn med funktionsvariationer bakom vart ord. Som det mesta Jägerfeld skrivit är boken därtill hejdlöst rolig. Andra stycken, där Mörten berättar om alla ignoranta vuxna som genom åren reagerat negativt på hennes Tourettes, alla barn som retat henne, får mig att börja gråta.
”Banjo Baby” är ingen ny ”Comedy Queen”. Den saknar den djupa klangbotten som en blivande klassiker behöver. Med det sagt hoppas jag verkligen att boken kan bli en ögonöppnare eller spegel för många läsare.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
