Som barn blev Auriol Britton alltid på strålande humör när hennes pappa sade att hon hade en läkartid på det stora ögonsjukhuset vid Old Street. Då skulle hon nämligen få åka tunnelbana.
– Redan då tyckte jag att Londons tunnelbana var en underbar plats. Rörelsen, alla udda människor som finns här, jag älskar det.
Hon tillbringar minst åtta timmar i veckan i gångarna mellan perrongerna under den brittiska huvudstaden. Inte som pendlare, Auriol Britton är en av Londons tunnelbanas professionella. Med åren har hon blivit känd som ”den blinda damen som sjunger”.
En tisdag i slutet av april uppträder hon på Tottenham Court Road i Soho. Temperaturen är fortfarande behaglig, på sommaren kan den överstiga 30 grader i tågen och på stationerna.
Ledsagaren Steve hjälper henne att montera upp kortläsaren på ett stativ. Efter en klunk varmt vatten från en medhavd termos tar hon ton. Hon inleder med en walesisk hymn, ”The ash grove”. Rösten färdas långt i den kakelklädda passagen med rundat tak som leder ut till tågen.
Klockan är strax efter lunch, tjänstemännen är sedan länge på sina kontor, men den första sången ger i alla fall några pund i skålen och ett blipp på kortläsaren.
– Min repertoar består av drygt hundra nummer. Det rör sig främst om äldre folkmusik. Jag har en förkärlek för skotska visor, men min usp är att jag sjunger a cappella och utan mikrofon, säger Auriol Britton.
När hon var liten drabbades hon av en ögonsjukdom. Återstoden av synen förlorade hon över en natt i augusti 1982. Då gick hon redan i en specialskola för barn med synnedsättning.
– Tyvärr är det i särklass viktigaste för ett brittiskt barn med funktionsnedsättning att ha en påstridig förälder som slåss för ens rättigheter till utbildning. Det hade jag och jag fick gå på en väldigt bra skola där jag fick lära mig att spela piano och sjunga i kör.
Men det var först som ung vuxen som hon började ta sånglektioner och insåg att det var sjunga hon ville göra. Efter universitetet testade hon att uppträda på offentliga platser, som gatumusikant alltså.
Hon fick nys om ett musikprogram i Londons tunnelbana och anmälde sig. Vid den tiden hölls audition på en nedstängd plattform någonstans på Central Line.
Inför en jury framförde Auriol Britton ”Ye Banks and braes”, en lyrisk ballad om en förlorad kärlek och ett gruvligt svek, som skrevs av den skotske poeten Robert Burns 1791. Någon vecka senare låg ett brev på hallmattan: ”Din repertoar och dina färdigheter motsvarar kraven för att bli en tunnelbaneartist”, stod det. Hon gjorde sin första spelning hösten 2007 på stationen Westminster.
– I början trodde jag att det skulle vara temporärt, att tunnelbanan skulle vara en hållplats på väg mot andra scener. Men nu har jag sjungit för resenärer i snart 20 år och har inga planer på att sluta. Det är en viktig del av mitt yrke som sångerska, ja av hela min identitet faktiskt.
Till skillnad från i Stockholm, där många i och med trubaduren William Sundman Sääfs succé på sistone argumenterat för att tillåta musik, finns i Londons tunnelbana sedan 2003 ett etablerat artistprogram.
Det startade som ett led i en bredare insats att öka säkerheten. Dessförinnan hade musiker kunnat framträda varsomhelst i de trånga, vindlande gångarna och på de överfulla plattformarna som kännetecknar de äldre delarna av Londons kollektivtrafik. Det var förstås inte alls bra ur evakueringssynpunkt, en aspekt som blev allt viktigare efter terrorattacken i New York den 11 september 2001.
Nu finns öronmärkta platser för musiker på ett 40-tal stationer och tunnelbanan erbjuder 100 000 timmar livemusik per år.
– Men det handlar inte enbart om säkerhet, vi vill också att den musik som framförs ska vara varierad och hålla viss standard, säger Ann Gavaghan, chef för programmet London Underground Busking Scheme.
Drygt 200 artister är licensierade att uppträda. Genrerna spänner från opera, till heavy metal och världsmusik.
Den som önskar en licens måste först skicka in en video och därefter bli kallad till audition. Förra året ansökte mellan 400 och 500 personer. Juryn består av en företrädare för musikbranschen, en person som är anställd i kollektivtrafiken och en representant för musikprogrammet. Till bedömningskriterierna hör musikalitet, repertoar och förmåga att fånga människors uppmärksamhet på bara några sekunder.
– Uppmärksamhetsfönstret är så litet. Vi letar efter musiker som griper in i passagerares lunk eller stress, som får en att förundras för ett ögonblick.
För några har programmet blivit en språngbräda till samarbeten med operahus eller till lukrativa musikkarriärer. Ed Sheeran är en av dem, han spelade akustiskt på Londons underjordiska stationer innan han slog igenom. Men Ann Gavaghan vill gärna betona att tunnelbanemusiker är ett yrke i egen rätt.
– Vissa av artisterna har musikuppdrag och deltidsarbeten vid sidan om, andra har detta som ett heltidsjobb. Tunnelbanemusikerna är professionella musiker.
Staden betalar ingen ersättning, pengarna spelar artisterna ihop på egen hand.
Sedan pandemin har de flesta införskaffat kortläsare som de kopplar till sina smarta telefoner. Auriol Brittons är inställd på tre pund – ungefär 38 kronor – per blipp. Men personligen föredrar hon mynt, eftersom de klirrar när de träffar skålen som hon ställt framför sig.
– Jag har hört att de som sjunger opera eller Beatles tjänar mest. I mitt fall tycker jag mig märka att äldre affärsmän är särskilt generösa.
Hur mycket drar du in på att sjunga i tunnelbanan?
– Det får du fråga min revisor om. Det varierar mycket. I februari och augusti är det svårt att få folk att betala för musik, i december enklare. Men det beror också på sånt här.
Hon vippar på långklänningen.
– Om jag har på mig vackra färgglada plagg och ett glittrande diadem tjänar jag mer än om jag uppträder i rufsigt hår och nopprig kofta. En gång, det var vid jultid och då ger jag alla pengar till kyrkans välgörenhetsarbete, var det en herre som gav mig 200 pund, men det hör verkligen till ovanligheterna. Jag kan säga såhär: Jag är nöjd med vad jag tjänar.
Hon är snart färdig på Tottenham Court Road. Varje pass är två timmar långt och bokas via en app. Hon och ledsagaren Steve har en timme på sig att packa ihop sakerna, stoppa i sig ett mellanmål och ta sig till Green Park i Mayfair där hon ska uppträda ytterligare två timmar.
– Att sjunga ute i samhället, att placera konsten i vardagen och låta människor betala så mycket eller så lite de vill och även låta de som inte vill eller kan betala över huvud taget ta del av musik – det tror jag på. Det känns helt enkelt meningsfullt.
Fakta.Londons tunnelbana
● Världens första tunnelbana som öppnade 1863, ibland även kallad The Tube efter de tubformade tunnlarna.
● Den första linjen gick mellan dåvarande Bishop’s Road, nuvarande Paddington, och Farringdon Street.
● Under andra världskriget och Tysklands bombanfall tjänade tunnelbanan som skyddsrum för hundratusentals Londonbor.
● I dag består nätet av elva linjer, drygt 270 stationer och en total banlängd på 400 km. Tunnelbanan nyttjas den av drygt 3,5 miljoner passagerare dagligen.
● Den senaste linjen heter Elizabeth Line, öppnade 2022 och är Londons första tillgänglighetsanpassade linje.
Läs mer:
London-svensken Sten Lagerman: ”Jag går mellan soppköken”
Lisa Magnusson: SL kastade ut trubaduren – trots att ingen klagat
MP-topp vill se vagnar för trubadurer i tunnelbanan
