Potent blådåre – medelålders modell blir ung på nytt

En bilmodell med sisådär tre-fyra år på nacken börjar så smått uppnå medelåldern, och vara redo för en skönhetsoperation.

Ett ansiktslyft. Det sker ofta betydligt senare – i kalendertid räknat – för människor. Nu har i alla fall tiden kommit för Hyundais slanka elbil Ioniq 6 att få en föryngrande injektion och rynkorna uträtade. Personligen har jag alltid gillat designen på Ioniq 6. I profil ger den vibbar av en modern tolkning av klassiska Saab 96 och fronten har känts påfallande vänlig. Någon annan tyckte visst att den sett ut som en fisk. Smaken är… delad.

Det är också just i fronten som förändringarna nu är mest påtagliga när Hyundai har satt kniven i modellen. Ögonen, jag menar lamporna, har blivit mycket smalare, och den tidigare lite vänligt förvånade uppsynen har fått en mer… trött, eller möjligen kisande, look.

Bilen som står på menyn i dag heter nämligen Ioniq 6 N, och är senaste produkten från Hyundais prestandadivision N. Och i likhet med tidigare N-behandlade modeller, så som småbilen i20 eller Ioniq 6:s mer kantiga syskonmodell Ioniq 5, är den ilsket cyanblå.

Men N-kuren är inte bara exteriör. Även saker under skalet har fått en genomgång. Drivlinan är rakt av hämtad från syskonbilen Ioniq 5 N, med dubbla elmotorer – en fram och en bak – som tillsammans trycker ur sig 650 hästkrafter. I alla fall i korta stunder, under vad som Hyundai kallar ”N Grin Boost”. Eller ”Flinförhöjare” på svenska, fritt översatt. Ni märker. Även om det är en hel del go, så är det också mycket show. Ioniq 6 vill i N-version definitivt vara tonårsmässig på nytt. I normala förhållanden, undantaget boosten på tio sekunder, levererar drivlinan 609 hästkrafter. Det duger det med.

Precis som syskonbilen Ioniq 5N har Ioniq 6 N också försetts med artificiella ”växlar”. Några växlar i egentlig mening är det förstås inte, utan bara ett programmerat sätt att styra hur och på vilket sätt elmotorerna pytsar ut effekt och vridmoment till hjulen, till ljudet av ökande vridmoment, avgassmällar och momentstopp inne i bilen (och utanför). Meningslöst? Javisst. Men ändå lite kul, i kanske en kvart? Ja, det också. Men sen stänger man gärna av det.

Rent generellt är ljudbilden något som Hyundai pratar mycket om. Ioniq 6 N ska tydligen låta som en V6-motor, är det sagt. Vill du få Ioniq 6 att låta som ett rymdskepp? Absolut, visst kan du det!

Hyundai hävdar att man satsat på att göra Ioniq 6 stramare, fastare och dugligare på bana. När Ioniq 5 i N-version varit mer en kul (och praktisk) gimmick, men icke-optimal för de som jagar varvtider, så ska sexan vara mer av ”the real deal”. Ett tecken på detta är det rörramskryss som bilen försetts med som förstyvning, i höjd med baksätet, och som är anledningen till att Hyundai bara uppger en lastutrymmessiffra.

Baksätet är fortfarande fällbart, men krysset hindrar effektivt lastning av saker som inte är av den långa och smala typen. Inte för att Ioniq 6 är någon lastare av rang ändå. Karossformen kan lura ögat att tro att det är en halvkombi, men så är inte fallet. Öppningen är begränsad.

Vi får möjlighet att testa just banegenskaperna under några varv efter en föråkare på Kini Motorpark, en kuperad fyrakilometersslinga strax utanför Barcelona. Och jo, nog känns Ioniq 6 N tajt, men beteendet är också lite oförutsägbart. Ett plötsligt bakvagnskast i en kurvingång överraskar, och i alla fall undertecknad känner sig inte riktigt ”ett” med bilen. Men fort kan det gå. 100 km/h nås på 3,2 sekunder. Det är kvickt. De artificiella växlingslägena, som går att ha både i ”automatlådeläge” och semi-manuellt läge (där vridmomentet begränsas uppåt), är dock mest störande om man vill köra fort.

Vi provkör både på motorväg, i stadstrafik och på kurvigare småvägar. Visst, det hörs en hel del vägljud på grov asfalt, och en del vindljud i fart. Och visst är bilen bred och lång – karossen är sex centimeter bredare och hjulbasen är 1,5 cm längre än vanliga Ioniq 6 – men den upplevs ändå lättmanövrerad.

Därtill är drivlinans karaktär här precis lagom ”på”. Det enda som kanske stör komforten på landsväg är stolarnas inställningsmöjligheter. Ställbart svank- och lårstöd hade varit önskvärt. Men sidostödet är bra, vilket uppskattas på just de där kurviga småvägarna. Och broskarvar och ojämnheter sväljs bättre än i många andra, betydligt mindre prestandaorienterade bilar.

Kanske är det resultatet av att bilen ändå är vuxen – ja, nu till och med medelålders – i grunden. Man har tagit det oseriösa på ett väldigt seriöst sätt, men inte heller försakat normala köregenskaper. Men den kräver rätt köpare.

Baserat på detta kommer knappast Ioniq 6 N bli en dussinbil. Kanske inte ens bokstavligen. När också prislappen lär bli ett gäng tusenlappar över 5 N – säg kanske 900 000 kronor – så begränsas målgruppen ytterligare, till ett fåtal tonårsmässigt tv-spelsintresserade köpare. Som kanske är i behov av ett blått glädjepiller.