Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
Iman Mohammed
”Odödligt”
Norstedts, 82 sidor
Med sin tredje diktsamling – eller sjätte om man räknar diverse chapbooks – fortsätter Iman Mohammed ett idogt poetiskt arbete med att gräva i minnets vrår. Hennes poesi har alltid tagit en fragmentarisk gestalt där ordknappheten och den rytmiska exaktheten gör att varje ord får en särskild glans, en aura. Men i ”Odödligt” driver Mohammed denna fragmentering ett steg längre, in i en form som samtidigt är mer abstrakt och mycket konkret, eftersom dikterna ofta rör sig kring tinglighet och materialitet. En mun kan likställas med en ”rosenfink” och tungor blomma i en busskur.
Flera av dikterna är ekfraser, det vill säga poetiska beskrivningar av konstverk – och även de som inte är det hade kunnat vara det, tänker jag, på grund av en säregen taktilitet i språket. De konstverk som hänvisas till gestaltar motiv som minne och våld, och fungerar därmed som konkreta bilder för det spänningsfält mellan frånvaro och närvaro som är central i ”Odödligt”. Spöket är förstås själva förkroppsligandet av denna dubbelhet: en närvaro som pekar på en frånvaro. Det förgångna som hemsöker nuet. Det som är odödligt.
”Odödligt” är alltså en utveckling av det minnesarbete som förekommer i Mohammeds tidigare diktsamlingar, där olika platser och tider glider in i varandra. Skärvor av barndom formuleras i preteritum, medan andra dikter är skrivna i ett presens i vilket diktjaget hemsöks – av bilder, stämningar? Kanske kan man läsa Mohammeds poesi som ett slags själslig topografi.
Som läsare måste man i vilket fall acceptera diktarens inbjudan in i en värld som först kan te sig mörk och skrämmande, men som också genomskärs av ett strålande ljus och skönhet, ett landskap där det heliga och det profana delar utrymme. Där hotet om våld hela tiden döljs av grönska och skönhet på ett sätt som påminner mig om Ann Jäderlunds poesi. Samlingens sista rader ringar in denna centrala spänning: ”när du kommer hem och låser dörren/ kan jag ta den här platsen och krossa i mig så vackert här är”.
Iman Mohammeds poesi bär på en vagt ockult stämning, som bland annat tar sig uttryck i en rörelse mellan naturvetenskaplig och övernaturlig terminologi: det är himlakroppar och astronomiska fenomen, men också spöken, fantomer, änglar. En tidigare diktsamling bär titeln ”Aureola”, som kan syfta både på ett visst ljusfenomen och på en gloria som omger en hel gestalt i religiösa avbildningar. I ”Odödligt” leviterar någon ovanför sängen, medan månen är röd och ”dricker förlorade själar”. En skildring av sömnparalys? Ja, men också en gestaltning av tillvarons dolda skikt, av en osäkerhet som genomgående präglar dikternas form.
De mjuka Den skrattande kon-ostarna inlindade i silvrig folie framstod som en oerhörd gåva
Att minnas är kanske att sätta sig i kontakt med detta dolda, osäkra, med något som pågår inom oss och mellan oss men som inte kan mätas med existerande instrument. Det finns inte en karta till den här dikten; varje läsare kommer nog att ta olika vägar genom dess glesbevuxna landskap. Jag fastnar särskilt för en dikt som aktiverar minnen från min egen barndom, hur de mjuka Den skrattande kon-ostarna inlindade i silvrig folie framstod som en oerhörd gåva:
”Vi fick den skrattande kon, när morgonljuset träffade osten, en hinna
blöt och välkomnande in i våra munnar, ömhet vi skulle äta, en dag
började det brinna högsta sken, brann och jag såg det brinna innan det
hände”
Dikten kan också fungera som ett exempel på hennes poetiska metod: sidoställningen av det vardagliga och det spektakulära, hur det konkreta lyfts och får bära ett överflöd av mening som inte går att bestämma. Hur hänger osten ihop med elden? Vad var det som brann? Vad innebär diktjagets föraning? Ett annat exempel på hur mening vibrerar mellan idyll och våld är en kort dikt:
varje linje på fingertopparna
ett barn utsträckt i vila
ett utsträckt barn
Är barnet utsträckt av sig själv, i vila, eller forcerat utsträckt av någon annan? Texten är full av avsiktliga luckor och frågor.
I slutet av sin förra diktsamling ”Minnen av infrafröd” ställer Mohammed frågan om hur den inre vävnaden hänger ihop med språkets konstruktion, och om det går att ”begära en obduktion där man undersöker erfarenhetens / verkan på det invändiga”. Ett slutgiltigt svar, en obduktionsrapport, kommer vi nog aldrig att få. Men Mohammeds poesi är ett pågående arbete med att gestalta erfarenheten – minnen inpräntade i vävnaden – som lär mig mer än de handfasta svar som vetenskapens språk har att erbjuda.
Läs fler texter av Sofia Roberg och fler recensioner av aktuella böcker
