Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Josefin Branzell
”Betongsuggan”
Natur & kultur, 226 sidor
Från och med den första juli ska 15-åringar som begått våldsbrott buras in. Så småningom kanske också 13-åringar. Kommer de få ha med sig gosedjur in på avdelningarna? Kommer de att ha tillgång till den utbildning de har rätt till? Frågorna är många, liksom åsikterna.
Det är lätt att säga att det är fel att sätta barn i fängelse, svårare att säga hur det vansinniga utnyttjandet av barn som fotsoldater i gängens konflikter ska lösas. Josefin Branzells andra roman ”Betongsuggan” glider rakt in i en glödande debatt.
Romanen utspelar sig nämligen på ett av alla de slutna ungdomshem där gängkriminella ungdomar med våldsbrott i bagaget hittills har hamnat. Miljön liknar så mycket ett fängelse att man får påminna sig om att det inte är framtiden som beskrivs, utan en fiktiv version av en pågående verklighet, där väggarna saknar puts, petflaskor med oidentifierbart innehåll står och skräpar i klassrummen och väggarna täcks av klotter.
Berättarjaget Katarina har i ett decennium jobbat som svensklärare på anstalten, som hon kallar betongsuggan – ett slitet före detta fängelse som anses duga för att husera krångliga ungdomar. Om hon under flyktingkrisen hade gott om studiemotiverade elever präglas anstalten nu allt mer av det nihilistiska gängvåldet. Lärarna besöker avdelningarna för att, likt Jehovas vittnen, predika bildningens evangelium och dra med sig passiviserade ungdomar till klassrummen.
Litteraturens och bildningens betydelse spelar en central roll i romanen. Katarina vill tro att det hon gör är betydelsefullt, men hon är inte tvärsäker. Hon låter eleverna läsa utvalda klassiker som Stig Dagermans ”Att döda ett barn” och Albert Camus ”Främlingen”, och blir upprymd när hon emellanåt får ett gensvar på sina försök att få eleverna att läsa mellan raderna.
En av de elever vars öde vi får följa är den karismatiske Alex: från en initial vägran att ta adhd-medicin till ett godkänt betyg i svenska. Men knappt hinner detta firas innan han förs bort från anstalten eftersom han lejt någon att mordhota en vårdare i hemmet. Händelsen är för Katarina lätt upprörande men inte unik: hon är luttrad. Ungdomarna som skildras förblir också, sedda genom Katarinas ögon, mer av exempel än romanfigurer av kött och blod.
Litteraturen är mycket, men inte en mirakelkur mot människans ondska
Med sig från anstalten tar Alex sitt lånade exemplar av JD Salingers ”Räddaren i nöden”. Ska det förstås som en subtil kritik av den utbredda tron på att litteraturen alltid gör gott? Romanklassikern är nämligen känd för att ha inspirerat till flertalet skjutningar, bland annat mordet på John Lennon. Litteraturen är mycket, men inte en mirakelkur mot människans ondska.
Annars är romanens styrka knappast de subtila skikt som driver en att läsa mellan raderna. Stilen är rätt klumpig och det tar ett tag innan jag vänjer mig vid de klichéartat slangfyllda dialogerna – ”din mamma är frånvarande, kontrar jag” kan det heta på ett morgonmöte, och det händer att Katarina ”fnissar som en skolflicka”.
För övrigt är Katarina en förbryllande figur. Vad hon gör och vem hon är utanför anstalten är oklart – längre än till bilen på väg från jobbet får vi aldrig följa henne. När en elev frågar om hennes diamantring uteblir svaret på frågan om civilstånd. Om hon någonsin tänker på något annat än sitt arbete får i alla fall inte läsaren ta del av det.
Liksom ungdomarna förblir även Katarina en pappfigur. ”Betongsuggan” är en arbetsplatsskildring centrerad kring just betongsuggan, denna personifiering av den byråkratiska vårdens alla brister och fördelar. Nu är ”hon” på väg att avlivas när de slutna ungdomshemmen ersätts av ungdomsfängelser.
Branzells roman är inte en brandfackla för något läger i debatten, men som inblick i en sluten värld har den sina förtjänster. Även om jag hade önskat mindre fokus på kollegornas jargong och mer på samspelet mellan lärare och elev.
Läs fler texter av Sofia Roberg och fler recensioner av aktuella böcker