Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Allas vår Ture Sventon, Helge Skoog, med sin oförlikneligt målsökande energi, sina torra sarkasmer och sin skarpskurna profil, inte olik en höks, har gått bort, 87 år gammal. Kanske sitter han nu, i Sventons storrutiga kostym och skor med damasker, på sin av herr Omar ärligen inköpta flygande matta, och svävar bort över Stockholms takåsar.
Vi saknar honom, inte främst för stjärnroller och sensationer, utan snarare för hans robust kreativa närvaro i vår tids teaterhistoria. Med sin lätt byråkratiska utstrålning stod han för några av teaterns friaste, mest oväntade och besjälade projekt.
Teatersporten. Denna ljuvligt kaotiska hyllning till improvisationskonsten – skådespeleriets svårtämjda urkraft. Helge Skoog, inspirerad av impro-gurun Keith Johnstone, tog den till Stadsteaterscenen på 80-talet och vann en ny publik åt scenkonsten.
Soppteatern! Som han grundade med dess profil av samhällstillvänd underhållning. På premiären i februari 1989 serverades fisksoppa med saffran och 1992 fick han DN På Stans pris Guldkängan just för Soppan och 1993 fick han Svenska Teaterkritikers förenings pris för samma sak. Helge Skoog ledde ”Soppteatern” i åtta år. När han slutade bjöd han publiken på champagne.
Eller ”Aniara”. Helge Skoog drabbades av Harry Martinsons diktepos redan när det gavs ut 1956, det blev sen nästan en livsuppgift. 1989 gjorde han verket som ungdomsföreställning för Unga Klara. En föreställning som sen levde vidare som poetisk soppteaterföreställning med honom själv och Gunnar Edander – i 32 år, och under vägen fick Harry Martinson-sällskapets hederspris.
I Helge Skoogs regi, med Albin Flinkas som rymdskeppsciceron, levde den ytterligare och de två medverkade också när Lars Rudolfsson satte upp ”Aniara” till Stadsteaterns 50-årsjubileum 2010.
Självklart var Helge Skoog med när Jan Bergquist gjorde debatteater 1969-75 med pjäser som ”Ivar Kreugers svindlande affärer”, ”Hur man blir rik på aktier” och inte minst ”Buss på stan” som var en sightseeingtur för publiken bland Stockholms alla rivningsprojekt 1970.
Helge Skoogs far, som var borgmästare i Borås, ville att sonen skulle bli jurist, men teatern lockade mer. I läroverket var han med och bildade gruppen Rampljus och kom in på Dramatens elevskola 1958. Han har varit på Dramaten (där han inte drog jämt med Ingmar Bergman), Pistolteatern, Boulevardteatern (”Den skalliga primadonnan” med Kim Anderzon), och Riksteatern. På filmlistan står ”Affären Enbom”, ”Teskedsgumman”, ”Hedebyborna” och ”Bröderna Mozart” och mycket mer. Men det var Stockholms stadsteater, dit han kom 1967, som blev hans yrkesmässiga hem, där han blev kvar till pensioneringen 1997.
Eller blev kvar och blev kvar… Helge Skoog var inte den som blev kvar, han var den som satte igång. I ett par år på 1990-talet var han i Harare i Zimbabwe med hustrun Ulla-Carin Giertz som arbetade där. Då jobbade han med en fri teatergrupp som sedan turnerade i Sverige med Strindbergs ”Fröken Julie”.
Han tog tag i allt som var roligt, eller kunde bli. Han var sträng notarius publicus i radions kvickhetstävling par excellence ”På minuten”. Han blev folkkär underhållare i tv-programmet ”Parlamentet”. Vass berättarröst i elva säsonger av SVT:s matlagningsserie ”Halv åtta hos mig”. (Utan den rösten hade inte programmet existerat, skrev Johan Croneman).
Överallt dök han upp, inte olikt en viss Ville Vessla…
Och kanske började allt ungefär där, med Åke Holmbergs Ture Sventon-böcker. Helge Skoog, född 1938 var kring tio år när de kom ut, och tog djupt intryck. Så när han fick rollen i SVT:s julkalender 1989 (regi Torbjörn Ehrnvall), trodde han det knappt: detta var hans barndomshjälte. Han gjorde till och med en ”Robert De Niro” – gick ner tio kilo – för att uppnå den rätta, skarpskurna silhuetten som kännetecknar Ture Sventon, Privatdetektiv. Och blev själv en ikon på kuppen.
Läs mer
Skådespelaren Andreas T Olsson: Helge underskattade aldrig publiken
Helge Skoogs liv i bilder
