Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Dramakomedi
”Is this thing on?”
Regi: Bradley Cooper.
Manus: Bradley Cooper, Will Arnett, Mark Chappell. I rollerna: Will Arnett, Laura Dern, Bradley Cooper, Ciarán Hinds m fl. Längd: 2 tim 1 min (barntillåten). Språk: engelska. Biopremiär
Minns ni när regissören David O Russell var som bäst och gjorde ”Three kings”, ”American hustle” och ”Silver linings playbook” – innan han plötsligt och oförklarligt tappade talangen och ramlade ned från parnassen? Jag har saknat honom.
Den första halvtimmen av ”Is this thing on?” får jag för mig att han har återuppstått. Det är något med hur man dras rakt in redan i första bilden. Tess (Laura Dern) blottar sina tänder för tandborsten framför spegeln och konstaterar att det är över medan Alex (Will Arnett), mer diffus i bakgrunden, på traditionellt manligt vis inte säger emot men inte heller verkar vara med på noterna. ”Vissa tecken tyder på att jag har separerat”, som han uttrycker det när han kort därefter plötsligt står framför en publik i en källarbar, ”som att jag bor i en tom etta i stan och min fru och mina barn inte bor där”.
Det är också något med hur lätt och tvärsäkert berättelsen rör sig från den ena punkten till den andra som känns bekant: Ibland med sjumilasteg, ibland bara några ögonblick i taget, men alltid med en oväntad vändning.
Poletten ramlar ner när Russells favoritskådespelare Bradley Cooper gör komisk entré som parets vän, en glad, nerrökt och helt igenom självupptagen b-skådis som av allt att döma surfar på sin hustrus (en bitsk Andra Day) driv och pengar. Det måste ha skett en magisk utväxling av talang under ”Silver linings playbook”, där Cooper gjorde en sensationell huvudroll. Efter det har hans registjärna stigit och Russells dalat.
Det finns också något oemotståndligt över dolda talanger som plötsligt blommar upp.
En välskriven, välspelad och rytmiskt regisserad vuxenkomedi ser man inte varje dag. Kärleken mellan Alex och Tess är kännbar, deras söners reaktioner trovärdiga, kompisparet håller komedin vid liv och open mic-världen känns genomlevd med bra detaljer, miljöer och karaktärer. Det finns också något oemotståndligt över dolda talanger som plötsligt blommar upp. Alex är lika förvånad själv över att hans kris formar sig till humor när han hamnar på scenen. Terapi som underhållning.
Ändå mattas magin av efter ett tag. Dels slarvas det med klasstillhörigheten, som när vår orakade och skrynkliga nykläckta komiker plötsligt köper en sprillans ny folkabuss. Eller när de nedrökta artistpolarna visar sig ha hus med sjötomt vid Oyster Bay. Påtagliga allergener för en elitallergisk publik. Något man borde vara medveten om.
Inte för att inte välbärgade människor kan ha problem som alla andra, med vardagstrassel, sexuella förvillelser, ålderskriser och svärföräldrar (Ciarán Hinds står för några av filmens vackraste scener). Men eftersom Alex gör sitt första ståuppframträdande för att slippa betala femton dollar i entréavgift, så verkar det inte så genomtänkt.
Mot slutet tappar även replikerna tyvärr sin komprimerade spänst och närmar sig genrens mer standardiserat självhjälps-språk. Man börjar se hur säcken ska knytas ihop och har sett det förr, både i tv-serien ”The marvelous mrs Maisle” och i Meryl Streep-komedin ”It’s complicated”.
Förutsägbarhet kan ha sin charm i romantisk komedi, men just Alex och Tess var värda en egen historia. Eller så är det bara jag som vill att Arnett ska förbli BoJack Horseman in i döden. Att göra sitt livs roll som tecknad häst måste vara en speciell sorts förbannelse. Hur ska vi någonsin kunna önska honom lycka när han är så djupt underhållande i förvirrat och deprimerat tillstånd?
Se mer. Tre andra filmer med Bradley Cooper: ”Baksmällan” (2009), ”A star is born” (2018), ”Maestro” (2022).
Läs också:
Will Arnett: ”Fruktansvärt att stå framför människor som undrar vad fan man sysslar med”
Fler film- och tv-recensioner i DN
