Isabella Eklöf om hyllade Nick Cave-serien: ”Min pappa var en söt psykopat som påminner om Bunny Munro”

Isabella Eklöfs långvariga relation till Nick Cave började med ett vampyrlajv hemma i Stockholm i slutet av 90-talet.

– Ett vampyrpar försökte förföra mig till tonerna av ”Murder ballads”, men det gick inget vidare. Jag var betydligt mer imponerad av musiken än deras vargaktiga ”wolf lord”-miner, säger Isabella Eklöf med ett leende.

Nu höjs hon till skyarna för sin regi av den brittiska tv-serien ”The death of Bunny Munro” (Skyshowtime) som bygger på Nick Caves mörka roman om en sexmissbrukande handelsresande i Brighton. För Eklöf var romanen en liten uppenbarelse när den kom 2009.

– Det är en väldigt modernistisk roman med manisk inre monolog och anarkistiska vändningar. En klassisk undergångsresa som är kompromisslös, rolig och väldigt fatalistisk. ”The death of Bunny Munro” är en av få böcker från 2000-talet som jag gillar. För mig dog litteraturen någon gång runt mitten av 80-talet med modernisten Willy Kyrklund, säger hon på en zoom-länk till Zentropas högkvarter i Filmbyen utanför Köpenhamn.

I serien spelar Matt Smith (unga prins Philip i ”The crown”) en sexfixerad kosmetikaförsäljare som förför sina kvinnliga klienter med sin kåta kanin-blick. Han är tillika en katastrofal pappafigur som efter sin frus självmord (Sarah Greene) ger sig ut på en bindgalen odyssé genom Brighton med sin nioårige son (Rafael Mathé). Bäddat för en urspårad egotripp med sex, lögner och popband.

– Sex och narcissister är mitt specialområde, ler Isabella Eklöf.

Spelfilmsdebuten ”Holiday” (2018) var ett kontroversiellt drama om en ung kvinna som dras in i en våldsam och destruktiv relation med en dansk gangster under en lyxsemester på den turkiska rivieran. ”Kalak” (2023) handlar om en sjukskötare som tvingas ompröva sin identitet och konfronteras med sitt mörka förflutna när han återvänder till sin barndoms Grönland.

– Pappa kallade sig själv träffande för ”en söt psykopat”. Han var charmig men hade också ett slags iskyla. Om man ska vara lite freudiansk så är detta något jag har försökt att bearbeta i hela mitt liv. Jag älskade honom väldigt mycket, även om det var komplext, säger Isabella Eklöf som växte upp i ett kråkslott på Lidingö utan mycket pengar.

”The death of Bunny Munro” utspelar sig 2003 när den gamla piren brann i Brighton, men har samtidigt något tidlöst över sig. Eklöf menar att serien lika gärna skulle kunna ha utspelat sig under 70- och 80-talen då hon växte upp.

– Sjuttiotalet var framför allt ett förfärligt decennium, präglat av extrem misogyni och en sexualiserad kultur. Mina verk handlar inte bara om mina egna daddy issues, utan om hela det system som möjliggjorde den typen av toxisk manlighet. Epstein-härvan visar att de här människorna fortfarande sitter på makten. Men förhoppningsvis är ”The death of Bunny Munro” spiken i kistan – en perfekt metafor för allt det där, säger hon.

Samtidigt menar hon att det är lätt att bli medberoende med världens Bunny Munro-män.

– Vi är fostrade att tycka att sådana figurer är lite heta och roliga – charmiga, destruktiva män som kommer undan med allt. Det är samma mekanism som gör att många fascineras av Trump. Även om vi vet att Bunny är usel kan vi inte låta bli att gilla honom lite, och just den trasigheten gör serien fin, säger Isabella Eklöf.

Hon tycker också att berättelsen lyckas gestalta flera arketyper på ett nyanserat sätt.

– Serien rymmer också ett subtilt könskrig mellan den coola, roliga pappan och den trygga, snälla modersfiguren, säger hon.

Även om serien är trogen boken, så har hon gett sonen större utrymme och förvandlat Bunny Munro till en mer karismatisk figur än den solkiga förloraren i originalet. Bland annat har Nick Cave kallat Matt Smith för en ”vandrande eld-emoji”. Matt Smiths figur speglar också Brighton med glassigt yttre som döljer något mycket mörkare – vilket bland annat har skildrats i alltifrån Graham Greenes ”Brighton rock” till Helen Zahavis ”Dirty weekend”.

– Precis som Bunny är Brighton en symbol för det brittiska imperiets sönderfall. Något mörkt och uttorkat som blir en metafor för tillståndet i England efter Brexit: desperat, splittrat, säger Isabella Eklöf.

Själv beskriver hon sig som en frisk nordisk fläkt som både roade och skrämde britterna under inspelningen.

– Jag är ganska orädd och avslappnad, till skillnad från teamet som var väldigt regelstyrt – Rafael, som spelar sonen, fick till exempel bara höra ordet ”fuck” ett visst antal gånger per dag. För mig är det konstigt, ord kan inte skada någon. Jag tror jag har ärvt min pappas syn på att chockeffekter kan skapa kreativ frihet. Jag gillar att tänja på gränser, inte för provokationens skull, utan för att visa att det inte är farligt, säger hon.

Seriens mörka, retrodoftande och suggestiva musik är specialskriven av Nick Cave och parhästen Warren Ellis. Utöver detta har serien ett pärlband av låtar från artister som till exempel Johnny Thunders, JJ Cale, Joy Division, The Cure, The Sonics, Kylie Minogue och Primal Scream. Och, inte minst, två låtar av Nick Cave & The Bad Seeds – ”Babe, I’m on fire” och ”Bright horses” som spelas i den hoppfulla slutscenen.

– ”Bright horses” var klipparens val, kanske lite för konventionellt för mig. Jag är allra mest nöjd över att jag lyckades trumfa igenom är den här mer punkiga ”Babe, I’m on fire”. Det är just blandningen mellan det supersmöriga och det superanarkistiska som är otroligt attraktivt med Nick Caves musik, säger Isabella Eklöf.

Extra förtjust är hon över att hon lyckades få Brighton-bon att specialskriva en låt till scenen där Bunny dansar med djävulen (spelad av manusförfattaren Pete Jackson).

– Nick Cave berättade för mig att de skulle ha just det soundet på hela nästa album. Så jag är jävligt stolt över att jag har influerat en Cave-platta!

Det krävdes inga större övertalningskampanjer för att Nick Cave skulle göra en liten cameoroll i slutet av serien.

– Tvärtom så är jag övertygad om att han skrev in sig själv i romanen med flit; en musiker med mustasch…det är rätt uppenbart. Han är otroligt sympatisk och rolig på inspelningen där vi alla behandlade honom med silkeshandskar och lät honom göra sin grej. Det var en stor gåva att han ville vara med, berättar Isabella Eklöf.

Just nu sitter hon i en av Zentropas skrivstugor i Filmbyen utanför Köpenhamn. Hon ger mig en liten guidad tur genom rummet och panorerar över den berömda swimmingpoolen utanför. I mitten av mars börjar inspelningen av hennes första Dogma 25-film, efter det nya manifestet som inspirerades av Lars von Triers och Thomas Vinterbergs gamla Dogma 95-rörelse. Det blev en dysfunktionell kärlekshistoria med Espen Smed och Tanya Lund Andersen i huvudrollerna.

– Den handlar förstås om sex och narcissister, säger hon självironiskt och börjar bläddra med en bunt handskrivna manuslappar på grått papper.

– Men denna gång bygger det på min egen tidigare kärleksrelation till en dominant sadist. Jag vill göra en realistisk bdsm-film, något jag tycker saknas – ofta slutar det med fantasier. Min film går lite mer under huden än till exempel ”Pillion”, som ju är rolig och intelligent men har mer slapstick. Jag vill rekonstruera verkliga dialoger och använda skådespelarnas bakgrund, för mig är det alltid verkligheten som är drivkraften, säger Eklöf som drömmer om att göra film i Sverige.

Efter drygt 15 år i Danmark har hon just flyttat hem till Stockholm.

– Jag älskar det! Bara snö överallt. Det är som en dröm, säger hon exalterat.

Hon har också börjat skissa på en detaljerad synopsis till en spelfilm om de von Sydowska morden. Bland inspirationskällorna finns advokaten Anders Frigells bok ”von Sydowmordens gåta” och Helena von Henschens ”I skuggan av ett brott”.

– Jag har haft privilegiet att läsa Helena von Henschens anteckningar, och både hon och Frigell skildrar dåtidens klassamhälle på ett fantastiskt, detaljerat sätt. Det är min största inspirationskälla till filmen. Det lossnade för mig när jag grottade ner mig i detaljerna – psykologier, miljöer, klassamhället och slumpmässiga händelser ur polisens dokumentation. Jag vill göra något realistiskt, nästan som en Bergman- eller Tarkovskijfilm med långa tagningar och perfekt ljus.

Nick Caves sexmissbrukande skitsnackare är en dödsföraktande bra seriefigur

Här är veckans bästa strömningstips