I boken ”Hela människor” undersöker idéhistorikern Cecilia Riving möten mellan behandlare och patient i svensk psykiatri från sent 1700-tal till 1924. Det är fascinerande läsning, inte minst för att perspektivet är så ovanligt: att studera själva relationen, kontakten. En aspekt som ofta hamnar i skuggan av psykiatrihistoriska studier, där institutioner och nedskrivningssystem står i fokus.
I boken lyfter Riving fram en nästan borttynande hermeneutisk tradition inom psykiatrin – uppfattningen att läkaren inte bara ska registrera symtom utan försöka tolka patientens livsvärld. Filosofen Hans-Georg Gadamer beskrev på 1960-talet medicinen just så: som en tolkande praktik som kräver flexibilitet, lyhördhet och öppenhet inför det okända – en sorts praktisk klokhet, fronesis, snarare än teoretisk visshet. Människan måste förstås som berättelse och uttryck, inte bara som biologi.
Det är en tradition som länge konkurrerat med en mer teknisk och biologiskt orienterad medicin, där sjukdomar förstås som störningar i kroppen snarare än som erfarenheter. Men även inom den tolkande medicinen uppstod, som Riving visar, konflikter om vad relationen mellan psykiater och patient egentligen rymmer och vad den får vara.
Den svenske läkaren Poul Bjerre vände sig i början av 1900-talet mot psykoanalysens ideal om neutralitet och tystnad, som han menade lämnade patienten ensam. Freud analyserade, kartlade och tolkade – men lotsade inte vidare. Därför utvecklade Bjerre psykosyntesen för att frigöra ”förnyelsens krafter” genom tillit, hypnos och suggestion – inte för att dominera, utan för att leda patienten tillbaka till sig själv. Terapeuten som vägvisare, inte spegel.
I både den yttre konflikten – mellan biologisk och hermeneutisk medicin – och i de interna striderna inom den tolkande traditionen återkommer en och samma fråga: vad är det egentligen som verkar i behandlingen? Metoden, teorin – eller själva mötet?
I journaler och handböcker hittar Riving behandlare som lyssnade och försökte leva sig in i patientens verklighet. Filosofen Karl Jaspers beskrev i början av 1900-talet hur den psykiskt sjukes värld inte kunde reduceras till neurobiolog. Förståelsen uppstod i det han kallade ”existentiell kommunikation”: en rörelse mot patientens horisont utan att den egna går förlorad.
Vad händer när viljan att förstå glider över i viljan att ordna, kategorisera, tygla?
Rivings studie blottlägger ett finmaskigt nät av förväntningar, förtroende och auktoritet kring det terapeutiska mötet. Hon visar också hur djupt makt, missförstånd och projektioner genomsyrat relationen mellan psykiater och patient. Vad händer när viljan att förstå glider över i viljan att ordna, kategorisera, tygla?
Den animala magnetismen på 1700- och 1800-talen ger ett skrämmande exempel, särskilt i våra expansiva AI-dagar.
Inom denna rörelse fanns en dröm om att helt tränga igenom det främmande och nå fram till en fullständig förbindelse mellan två själar – en vision som lätt tippade över i mörk och destruktiv symbios.
Franz Mesmer menade att människan styrdes av en osynlig ”magnetisk vätska” som kunde bringas i balans genom magnetisören. Patienten försänktes i ”magnetisk sömn”; magnetisören strök händerna över kroppen och talade med låg röst. Rummet var rituellt laddat: draperier, tjocka mattor, musik från en glasharmonika, rep och metallstänger som ledde kraftfältet. Patienter föll i förändrade sinnestillstånd med skakningar och konvulsioner, vilket sågs som renande.
I dessa iscensatta rum uppstod idén om rapport: en intensiv, ofta asymmetrisk själslig förbindelse. Christoph Wilhelm Hufeland jämförde den med bandet mellan en gravid kvinna och hennes foster. Puységur berättade hur en ung bonde, i halvslummer, bara kunde höra hans röst. Pehr Gustaf Cederschjöld talade om den ”fullkomliga tillit” patienten kunde hysa till hans ord, så djup att hon grät av lättnad när han förklarade henne frisk.
Rapporten var ett symbiotiskt tillstånd där patienten följde magnetisörens röst och inte hörde någon annan. I teorin kunde relationen vara ömsesidig – men också magnetisören kunde dräneras och förlora herraväldet över sig själv. Det handlade inte om inlevelse, utan om sammansmältning. Och utan gräns finns bara ett enda medvetande kvar – då upphör också möjligheten till relation.
Magnetismens symbiotiska tillstånd visar hur farlig drömmen om total förbindelse kan vara. Den leder inte till läkning, utan till utplåning.
Jag har själv känt en obotlig längtan efter att någon – eller något – ska kunna följa de inre rörelserna simultant, känna av det jag själv inte kan fatta
Men visionen om att människor fullt ut kan förstås – och att man själv kan bli helt förstådd – är inte begränsad till 1800-talets själsläkare. Den återkommer i dagens terapikultur och i digitala flöden som utlovar fullständig validering och förståelse. Jag har själv känt en obotlig längtan efter att någon – eller något – ska kunna följa de inre rörelserna simultant, känna av det jag själv inte kan fatta, formulera det åt mig, se in i mig. En vision om absolut kontakt, om en förståelse som egentligen ligger före språket.
Och dygnet runt omges jag av system som utlovar just detta, som säger sig kunna lära känna mig och se mina behov – men utan fysisk närvaro eller ömsesidighet. AI-system som Chat GPT kan spegla, ordna och formulera – ibland likna en själslig förbindelse – men det är en kontakt utan relation, ett språk utan erfarenhet, livlöst och blodfattigt. Snabb, automatisk respons som imiterar förståelse men inte tröstar.
Chat GPT är så bra på språk att det ibland verkligen liknar förståelse. Men så mycket av det som är värt att kallas kontakt sker på ett helt annat plan än det språkliga.
Kanske är det inte främst tolkningen vi längtar efter i terapin eller i Chat GPT – utan närvaron av en annan varelse, vissheten om att någon är där med oss
Mellan raderna i Rivings bok utläser jag en större fråga: kanske är det inte främst tolkningen vi längtar efter i terapin eller i Chat GPT – utan närvaron av en annan varelse, vissheten om att någon är där med oss.
Kanske är det just därför hennes bok känns så angelägen i dag, i en tid då så många är i behov av kontakt, men där det verkliga lyssnandet verkar alltför riskfyllt eller kostsamt för att någon ska våga ägna sig åt det.
Läs mer:
Lydia Sandgren: Jag är inte rädd för att AI-terapi ska göra mig arbetslös
