Om helvetet är kundanpassat måste det vara så här det ser ut. Klockan är sju på morgonen, det snöar. Jag är bakis i ett kompakt vintermörker och står halvnaken på en brygga i Örnsberg. Till tanten bakom mig säger jag som det är – att jag är genuint rädd att paralyseras av köldchocken och sjunka ner till bottnen som en sten.
Det är som något lynnigt i hennes leende, även om jag säkert inbillar mig känns det som att hennes uppmaningar att jag ska doppa mig i det iskalla vattnet när som helst kan övergå till irritation. Jag gör en halvmesyr och doppar vaderna i vattnet, lika fort som när man drar fingret genom lågan på ett levande ljus. Kylslagen rusar jag in i bastuns värme igen, plötsligt omgiven av främmande, ångande kroppar.
Väntetiden är lång och det finns planer på att bygga ytterligaste sex. Efterfrågan på offentliga bastur verkar närmast omättlig
Jag befinner mig på ”Sthlm Sauna” i Vinterviken – ett av alla bastuställen som poppat upp som näckrosor i Stockholmsområdet de senaste åren. 2022 öppnade företaget sin första bastu, men väntetiden är lång och det finns planer på att bygga ytterligaste sex. Efterfrågan på offentliga bastur verkar närmast omättlig och Stockholms trafikborgarråd säger att han ”ska göra Stockholm till en bastustad”. I vår kommer en bastu vid Hornstull strand att öppna i kommunal regi.
Estetiken är olik den jag normalt sett förknippar bastur med. Här rör det sig inte om någon möglig isoleringscell av trä djupt nere i Eriksdalsbadet katakomber. Nej, ”tradition möter modern design i denna unika bastu, som är konstruerad med högkvalitativa, naturliga material och med stor respekt för hantverket”. Perversa gubbar lyser även de med sin frånvaro, här bär alla badkläder och verkar ha god hygien. En man i 40-årsåldern med fysik som en grekisk gud agerar dj och spelar Aphex Twin på en bluetooth-högtalare.
”Åh, den här doften var ju riktigt trevlig!” utbrister en kvinna. Det är aufguss-pass i dag, vilket är en trendig tysk bastutradition som går ut på att låta sig marineras av diverse eteriska oljor. Den finska bastuvärden har precis hällt pistageolja på aggregatet. Jag får en chock när luften förvandlas till vulkanisk gas med smak av pistage. Nu ångrar jag att jag inte doppade mig, för när svetten börjar spruta blir jag osäker på om jag använde deodorant i morse. Efter några minuter får jag andnöd och måste ut.
Under hela mitt liv har jag haft svårt för allt som har med bastu- och badkultur att göra. När det är sommar och någon föreslår att bada vill jag gå hem, för jag vet vad som kommer utspela sig. Mitt sällskap plaskar runt i vattnet i ett sorts paradisiskt tillstånd. Det skrattas, skämtas, tjoas och tjimmas.
Själv sitter jag påklädd i skuggan av en gran och försöker se tillfreds ut. Men badarna accepterar inte det, de vill att alla ska vara med: ”Kom igen, sluta vara tråkig och hoppa ner, det är skönt i vattnet. Man ångrar aldrig ett dopp!” Men jag sitter kvar. Dels beror det på att vattnet i regel är svinkallt och luften i bastun för varm, dels på att jag inte riktigt vet hur man gör. Hur hårt får man skämtknuffa varandra i vattnet utan att det är misshandel, var ska man fästa blicken när alla är halvnakna, hur nära kan man sitta en främling i en bastu utan att det blir skumt?
Jag justerar ena benet för att öka avståndet till kvinnan bredvid. Det är paus och ett utmärkt tillfälle att ställa frågor, men bland de heta ångorna känns min hjärna som béchamelsås. Det enda jag förmår är att fråga kvinnan vad hon jobbar med. Psykiatriker på en hbtq-mottagning på Södermalm, svarar hon – och lägger till att man inte brukar prata jobb i bastun. Här inne råder en sorts undantagstillstånd: alla är lika nakna som jämlika inför varandra.
Att bejaka kroppen har varit populärt på senare år, inte bara inom wellness utan även inom filosofin. Exempelvis predikar Jonna Bornemark om bdsm och att ”simma med mörtar” som praktiker för att knyta an till omgivningen. Jag förstår värdet av det på ett intellektuellt plan – kanske inte specifikt bdsm, och jag vet inte vad det innebär att simma med mörtar – men jag håller med om att det moderna väst nedvärderat kroppen som källa till kunskap och glädje. Däri ligger också problemet: att jag bara förstår det på ett intellektuellt plan. För mitt sätt att vara i världen är språkligt. När jag umgås med någon konverserar jag och när jag, som i bastun, inte kommer på något vettigt att säga får jag panik. Jag skulle så himla gärna kunna uppgå i den där intuitiva och ordlösa samvaron som verkar råda i bastun.
För att sluta tänka räcker det kanske inte med att tänka att man ska göra det, man måste kanske börja göra. Jag ska pina min kropp till gemenskap, tänker jag. Bastuvärden häller på en olja med lukten ”lugn och ro”. Jag sluter ögonen och djupandas. Termometern visar 80 grader – räcker det inte med 60 för att ugnssteka en kyckling?
Jag doppar mig i vattnet. Jag varken skriker eller paralyseras. När iskylan omsluter mig är jag lika tyst som en brinnande munk
Jag försöker fokusera på Aphex Twin. Det går bra, jag klarar att sitta kvar hela vägen tills pausen, och sedan gör jag det: Jag doppar mig i vattnet. Jag varken skriker eller paralyseras. När iskylan omsluter mig är jag lika tyst som en brinnande munk. Tanten nickar belåtet när jag klättrar upp för badstegen.
”Den här doften behöver nog ingen närmare presentation”, säger bastuvärden, varpå någon stönar ”Citrongräs…” när en frisk citrusdoft fyller rummet. Och då händer faktiskt något. Efter det kalla badet känns bastun som en varm livmoder. Jag blundar, och glömmer bort att tänka. I stället känner jag, och det jag känner är: varmt, skönt. Bastuvärdens finska frasering av oljorna är massage för min hjärna: Rosmarin, grönmynta, tallbarr, indiskt rosenträ. Han är trygg, jag litar på honom. Det rinner snor från min näsa, men det spelar ingen roll, för vi är alla av samma kropp. Ja, under ett par minuter är det faktiskt som att mitt eget jag bara är en lilltå på en större svettande organism. Jag vill vara kvar här.
För det är framför allt en mötesplats, säger DJ:n som fått flera kompisar genom bastun. Om det är något som behövs i dag är det verkligen demokratiska mötesplatser
I ett land där ofrivillig ensamhet blivit ett folkhälsoproblem förstår jag lockelsen av att träda ut ur den kyliga Linkedin-existensen och in i bastuvärmens gemenskap. För det är framför allt en mötesplats, säger DJ:n som fått flera kompisar genom bastun. Om det är något som behövs i dag är det verkligen demokratiska mötesplatser. Dock är bastun inte öppen för alla, blir jag varse av en lokalbo som påpekar att bastuflotten faktiskt är byggd på en kommunal badplats. Flotten är avspärrad med en gallergrind, och för att få reda på portkoden måste man betala. Man kan bli medlem, men väntetiden är lång. Enstaka pass är dock öppna för allmänheten.
När jag står i omklädningsrummet efter passet hittar jag inte mina kalsonger. Jag går ut och hittar dem i bastuns förrum, men när jag är tillbaka i omklädningsrummet är det ockuperat av en tant. Jag får vänta på min tur, men det är minusgrader och jag har bara badbyxor på mig. Jag går tillbaka till förrummet, men där är det fullsmockat och jag får knappt plats. Jag går ut igen, hoppas att tanten är klar. Men hon tar tid på sig. Det blir för skumt att gå tillbaka till förrummet, så jag står kvar utomhus.
Mitt liv förvandlas till en sämre Mr Bean-sketch när jag börjar skaka av kylan. Mina tår blir vitare och vitare. Tanten har inte ens tagit på sig byxorna än. Där och då ger jag ett nyårslöfte till mig själv om att omfamna min ensamma laptop-tillvaro, långt bort från allt som har med gemenskap och kroppar att göra.
Läs mer:
Bastufeber råder – så bygger du din egen
