Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
När ryska trupper för fyra år sedan påbörjade den fullskaliga invasionen av Ukraina ville Sverige först inte ens lova hjälp med radarsystem till det ukrainska försvaret. Det skulle gå emot ”svensk praxis” sade dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S). Veckan innan hade hon slagit fast att andra länder fick ta ansvar för den ukrainska flyktingvåg som kunde väntas vid ett ryskt anfall.
Åtminstone den första linjen ändrades lyckligtvis snabbt, och fyra dagar efter invasionen beslutades i brett politiskt samförstånd om det första svenska militära stödpaketet. Med EU:s massflyktsdirektiv började också flyende ukrainare komma hit.
Initialt handlade den svenska militära hjälpen dock mest om skyddsutrustning och mindre mängder pansarskott och artilleriammunition. Det var först i november 2022, med den nya borgerliga regeringen, som Sverige höjde ambitionsnivån, både i vilken typ av materiel vi började skicka och i reda pengar.
Fram till dess uppgick det svenska militära stödet till omkring 2 miljarder kronor. Därefter har vi skickat bland annat pansarbandvagnar, stridsflyg, luftvärnskanoner och artillerisystem för ungefär 100 miljarder till.
Man kan inte bortse från det personliga engagemang för Ukraina som både försvarsminister Pål Jonsson (M) och statsminister Ulf Kristersson (M) så tydligt visat
Och viktigare än mängden är kanske kontinuiteten. Ukraina har hela tiden kunnat lita på Sverige och vi har lyssnat på landets behov, oavsett om det gäller världens modernaste luftvärn eller gamla Bofors kanon 40, som finns med i det senaste stödpaketet. Den har varit med sedan andra världskriget och även om den vidareutvecklats med avancerade sensorer har den väldigt låg kostnad per pang. Det är en enorm fördel när man ska försvara en civilbefolkning mot ryska drönarsvärmar.
Nu ska sägas att en enig riksdag har stått bakom det svenska Ukraina-stödet. Det var heller inte bara i Sverige som man tvekade i början.
Ändå kan jag inte bortse från det personliga engagemang för Ukraina som både försvarsminister Pål Jonsson (M) och statsminister Ulf Kristersson (M) så tydligt visat. Som någon som ofta annars kritiserar regeringen känns det fint att få vara genuint glad över dess insatser på åtminstone ett område.
De har dessutom brett stöd för sin linje. Sverige skiljer inte bara ut sig i hur mycket vi bidrar med (på tredje plats i världen i förhållande till bnp) utan också i hur mycket vi vill hjälpa. Över 90 procent av svenskarna vill stötta Ukraina både humanitärt och militärt.
Det är bra, för vi kommer att behöva fortsätta. Kriget går in på sitt femte år. Putin vill fortfarande utradera Ukraina som nation. Och det är Europas stöd som kommer att avgöra om han lyckas.
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Danmark säger upp Palantir av säkerhetsskäl – svensk polis fortsätter
Isobel Hadley-Kamptz: Vilken otur – ännu en sverigedemokrat försvarar Putin!
