Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Man har nästan börjat vänja sig. Först tvingades Nationalmuseum stänga en extra dag i veckan och bara en privat donation räddade kvar Rembrandttavlan ”Batavernas trohetsed”, som hängt på museet i 160 år. Detta för att Statens fastighetsverk höjt hyran så mycket att museet saknade pengar till verksamheten.
Året därpå var det Uppsala universitet som fick dra in på lärarledd undervisning och stänga laboratorier, även den gången för att fastighetsägaren, Akademiska hus, höjt hyran.
Sedan var det Operan, som stängs i sommar för nödvändig och sedan länge uppskjuten upprustning, som efter renoveringen hotades av en hyreshöjning på sådär 900 procent.
Det senaste exemplet är att Världskulturmuseet nu planerar att stänga Medelhavsmuseet och Östasiatiska museet, då institutionens tredje stockholmsmuseum, Etnografiska, fått en hyreshöjning på 57 procent. Redan innan höjningen gick nästan hälften av museibudgeten till hyra.
Hur är det den gamla proggdängan går: ”Staten höjer hyrorna, men höjer inte kulturbidragen”?
Både Akademiska hus och Statens fastighetsverk ägs helt av staten. De skapades i början av 1990-talet, när hanteringen av offentliga fastigheter lades om i grunden. Också kultur- och utbildningsinstitutioner skulle därefter betala antingen kostnadshyra, alltså själva stå för renoveringar och underhåll, eller det man kallade marknadshyra för sina lokaler.
I den första modellen lades kostnaden på hyran när de gamla pampiga byggnaderna behövde rustas, så att exempelvis Nationalmuseum knappt hade råd att vara ett museum. I den andra skulle hyran för universitetsbibliotek och museibyggnader följa betalningsviljan hos alternativa tänkbara hyresgäster, säg H&M eller Bröd och Salt. I båda fallen blev resultatet över tid rejäla hyreshöjningar, utan ökade anslag.
Hur är det den gamla proggdängan går: ”Staten höjer hyrorna, men höjer inte kulturbidragen”?
Kanske är det här en medvetet dold urholkning av både kultursektorn och det högre utbildningsväsendet. Höjda hyror går under radarn på ett annat sätt än drastiskt kapade budgetar för sådant som de flesta ändå tycker hör till statens ansvar. Men det kan också vara en oavsiktlig konsekvens av 90-talets vurm för också låtsade marknader.
Ett beslut från regeringen i höstas tyder ändå på det senare. Då gav man Statens fastighetsverk i uppdrag att omförhandla hyrorna för Operan, Dramaten och tre statliga museer till något som i stället utgår från deras intäkter.
Det är rimligt, men alldeles för snävt. Världskulturmuseet ingår exempelvis inte, inte heller universiteten. Varför kan vi inte bara sluta leka affär på områden där verklig marknad varken är passande eller möjligt?
Läs mer:
Isobel Hadley-Kamptz: Trump ser två vägar framåt i Iran – de går åt motsatta håll
Isobel Hadley-Kamptz: Var fjärde 15-åring läser knackigt – varför tillåts detta fortsätta?
