Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Viola Ardone
”De förlorade kvinnorna”
Övers. Johanna Hedenberg
Brombergs, 290 sidor
Kvinnor på mentalsjukhus – hospital, sinnessjukhus, dårhus – är en så litterärt använd miljö att det innebär en viss risk att träda in där. Hur ska man lyckas göra något eget? Syditalienska Viola Ardone räds inte. I sitt pågående utforskande av Italiens 1900-talshistoria, där hon jämförts med Elena Ferrante och Silvia Avallone, låter hon navet i den tredje romanen som kommer på svenska, ”De förlorade kvinnorna”, vara just en kvinnoavdelning på ett mentalsjukhus i södra Italien på 1980-talet.
Och det börjar bra, trots att spelplatsen har många välkända inslag. Den intagna flickan Elba skriver på en Sinnessjukdomsdagbok, där hon noterar symptom och diagnoser på de intagna kvinnorna. Inte sällan har hon en klarare blick på vad hennes medpatienter lider av än personalen som arbetar där. Uppsättningen känns igen – den fascistiskt anstrukne doktor Colavolpe föreskriver ideliga elchocker, kalla duschar och tung psykofarmaka, och har medhjälpare i mer eller mindre sadistiska sjuksköterskor. Men ganska snart kommer Colavolpes antagonist in i handlingen, den unge psykiatrikern Fausto Meraviglia (hans namn är knappast slumpartat), som kommer att vända upp och ner på allt.
En ny lag innebär att sinnessjukhusen ska läggas ner, patienterna befrias. Fast Elba vill inte befrias, Elba vill hitta sin mamma, Mutti. Modern har sina rötter i Östtyskland, men spärras in på mentalsjukhuset efter ett misslyckat äktenskap med en italiensk adelsman. Mutti är då gravid, och föder sin dotter på sjukhuset. Elba minns sin barndom som ett slags lekfullt och symbiotiskt paradis – varje dag är hon nära sin mamma. De sjunger, upprepar rim och ramsor både från sagor och reklamfilmer, leker sig genom dagarna, även om den brutala behandlingen pågår inför deras ögon, både på dem själva och de andra kvinnorna. Men ändå är tillvaron paradisisk, i jämförelse med brottet som kommer när Elba ska sättas i skola långt bort från sin mamma, hos de ”bredarslade nunnorna”. Deras sadism spelar i samma liga som doktor Colavolpes.
Barnets upplevelse och förståelse av den låsta psykiatriska avdelningen där en förälder befinner sig känns igen från Sara Stridsbergs ”Beckomberga”, men Ardone har en annan brådska i sitt berättande
Elba vill till varje pris tillbaka till sin mamma, och vet att sinnessjukdomen är vägen dit. Väl innanför sjukhusets murar igen möts hon av beskedet att Mutti har dött, något hon vägrar tro. Elbas språk är barndomens språk av rim och ramsor, träffande och snyggt fångat och översatt av Johanna Hedenberg. Barnets upplevelse och förståelse av den låsta psykiatriska avdelningen där en förälder befinner sig känns igen från Sara Stridsbergs ”Beckomberga”, men Ardone har en annan brådska i sitt berättande.
En del av mig önskar att Ardone hade dröjt kvar och borrat vidare i passionshistorien mellan den försvunna modern och den kvarlämnade dottern. Här finns ett mindre utforskat område, den stora kärleken mellan en tonårsdotter och hennes mamma, där mamman inte hatas och avvisas (eller vice versa). Det är samhället som är skyldigt till förlusten av Mutti, och Elba måste helt enkelt göra allt hon kan för att rädda henne. Eller berätta sanningen, om hur det kom sig att de båda fängslades på sjukhuset.
På så sätt går det absolut att förstå Ardones vilja att göra mer av berättelsen, låta den växa in i modern tid, och dessutom ge den tvetydige doktor Fausto Meraviglia ett eget utförligt perspektiv i romanen. Hans frihetsprojekt går ut över den egna familjen, och han blir (förstås) besatt av Elba. Fast Elba får bli vuxen i romanen, och då lämnar texten sjukhusets ”galna” logik för den yttre verkligheten.
Det behövs i textens struktur för att kunna uttala samtidens dom över historiens brott mot kvinnorna som sattes på mentalsjukhus, inte för att de var sjuka, utan för att de av olika skäl skulle straffas. Ardone är noga med att nyansera och vrida på perspektiven när hon utforskar frihet och fångenskap, men den skönlitteratur som alltför väl vet vad den vill komma fram till, riskerar att i slutändan bli förutsägbar, eller övertydligt symbolisk. Elba är genomgående den mest intressanta personen att följa och ”De förlorade kvinnorna” läses med fördel parallellt med Karin Johannissons klassiker ”Den sårade divan”.
Läs fler texter av Kristina Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker
