Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det finns en subgenre på Dramaten som känns väldigt, tja, Dramaten.
Nämligen pjäser som handlar om kulturmedelklass på desperat men fåfäng flykt från verkligheten. Två exempel på sistone är ”Skammen” av Ingmar Bergman/Mattias Andersson och Milo Raus just nu aktuella ”Rage” (som också handlar ganska mycket om Bergman, det är en Dramatengrej).
Förutsättningarna på nationalscenen är perfekta. Där kan man både äta kakan och ha den kvar, det vill säga häckla medelklassen och ändå behålla den bänkad på parkett.
Metaperspektivet fungerar som en självlysande undertext.
Just därför känns det också överflödigt att riva den fjärde väggen – en gång till.
Men på tisdagskvällen klev aktivisten Roxy Farhat upp på scenen för att avbryta ”Rage”. Hon höll upp en banderoll, varnade för klimatkollaps, tvångsutvisningar liksom demokratins nedmontering och spred sedan kuppen i sociala medier.
I salongen, efter en kort stunds förvirring, kunde skådespelarna snart återvända till sina platser och de sista tio minuterna av föreställningen avverkades utan problem.
Enligt en snabb gallup efter föreställningen (Dagens ETC 24/2) var typ alla tillfrågade besökare kittlade av tilltaget, inte minst eftersom det passade in i pjäsens tema. ”Rage” lägger sig hotfullt nära den politiska verkligheten, vrider upp volymen och tar rygg på fascismen.
Schweizaren Milo Rau har länge utforskat vad politiskt engagerad teater kan vara, senast genom ”Pelicot-rättegången” och häromåret i ”Antigone in the Amazon” (båda gästspelade på Dramaten). När jag mejlar Milo Rau svarar han direkt att han ställer sig bakom budskapet som aktivisten förmedlade på stora scenen.
Aktionen var motsatsen till att svära i kyrkan – den gränsar snarare till en auktoriserad bonusperformance. Inte svårt att förstå applåderna då.
Uppmärksamhetsekonomin är vad den är och Roxy Farhat har förstås rätt i att våtmarkerna har svårt att hävda sig i bruset (Dagens ETC, 24/2). Det är också lätt att sympatisera med ”Rage”-skådespelaren Danilo Bejarano som påpekar att protesten kanske hade passat ännu bättre någon annanstans (Expressen, 25/2).
Jag förstår ifall Dramaten tycker det är lagom roligt att lägga mer resurser än nödvändigt på säkerheten
Förra gången en besökare störde ett arrangemang vid Nybroplan gällde det en barnguidning med dragqueens och jag förstår ifall Dramaten tycker det är lagom roligt att lägga mer resurser än nödvändigt på säkerheten.
Vad ska vi med ett teaterhus till? Frågan är inte helt ny, den är äldre än Ingmar Bergman.
Det fånigaste i efterspelet är förstås det förutsägbara raseriet mot klimataktivister i sociala medier, oftast från konton som inte verkar tillhöra Sveriges mest trogna kulturtanter.
Det näst fånigaste är att som Zara Uzun Kjellner i Expressen (25/2) döma ut den gängse Dramatenbesökaren som ”​​proppmätt”. Till skillnad från henne själv, som också befann sig på föreställningen och följaktligen är en Dramatenbesökare, behöver tydligen publiken en aktion för att fatta att teater är på låtsas medan det är verkligheten som är politisk på riktigt.
Jag undrar om det är så enkelt. Särskilt om man över huvud taget ska kunna motivera konstnärlig verksamhet, i en värld som brinner.
Om man gör en skarp åtskillnad mellan konst och politik, på konstens bekostnad, borde ju Dramaten riva mycket mer än den fjärde väggen.
Läs mer:
Klimataktivist stormade Dramatens scen
Oerhörda krafter drar mot intet i ”Rage”
