Jacques Mwepu, 191 centimeter i strumplästen, låser upp en nyinredd fängelsecell och pekar mot taket.
– Ser ni vilken generös takhöjd det är här inne?
Han visar badrummet – alla celler har egen dusch och toalett – och går fram till fönstret.
– Det är väldigt stort ljusinsläpp här.
Utsikten är rikskänd: Kumlabunkerns senapsgula, bulliga mur. Stängsel i avancerade rakbladsmaterial.
Det här är en avdelning han inte hade velat inreda över huvud taget – för här ska 13-åringar kunna tas emot från den 3 juli.
Kumlachefen Jacques Mwepu tror inte att det är en bra idé att sätta barn i fängelse, och det har han också berättat för justitieminister Gunnar Strömmer.
Det går emot den etik han drivits av under 28 år i kriminalvården.
Så varför låter han som en mäklare nu?
– Jag har bott i hotellrum som är mindre än det här.
För tre år sedan trodde Jacques Mwepu att svenska fängelser för barn låg långt fram i tiden. En sådan sak, skrev han i sin självbiografi ”Från Kongo till Kumla”, behöver utredas länge och väl.
Nu vill Tidöregeringen sänka straffbarhetsåldern för grova brott från 15 till 13 år.
Skyttar som den 14-åriga pojken från lekplatsen i Norrköping skulle kunna placeras i en av cellerna här.
I höstas avrättade åttondeklassaren en man i 30-årsåldern med skott i huvudet, nacken och bröstkorgen vid en gungställning i ett bostadsområde. Sedan gick han till McDonald’s.
– Det var bara att gå fram, görat och gå därifrån, sade han i förhör.
Han tänkte bara på de 260 000 kronor som skulle bli belöningen, förklarade han för polisen.
– Det var coolt att ha pengar, att vara rik och få respekt.
Polisen har varnat för att en straffbarhetsålder på 13 år kan leda till att vuxna kriminella rekryterar 10-åriga skyttar i stället. Det befarar också Leif GW Persson.
– Man tvingar fram yngre och yngre gärningsmän, menar kriminologiprofessorn.
Jacques Mwepu har samma farhåga.
– Tyvärr kan det vara så.
Advokatsamfundet ser reformen som ett ”oacceptabelt experiment”, tunga åklagare har sågat förslaget jämns med fotknölarna. BRIS, Rädda Barnen och Kriminalvården har protesterat.
Mwepu, som sitter i Rädda Barnens styrelse, hänvisar till FN:s rekommendation om alternativa påföljder för barn under 18.
– Jag förstår inte: Vad är remissrundorna till för om de ändå inte lyssnas på?
Jacques Mwepu tar ofta emot besök från internationella fängelsechefer och berättar stolt om hur han fått amerikaner att köpa hans hoppfullhetsetik: att man aldrig får sluta tro att även den mest förhärdade yrkeskriminella kan rehabiliteras.
– Jag är rädd att Sverige ska tappa sitt goda rykte.
Jacques Mwepu har inga planer på att göra uppror mot demokratiskt fattade beslut.
– Men jag vill inte bara gömma mig bakom att jag är statstjänsteman, och säga att ”jag får inte yttra mig om politiken”. Det vore fegt.
På Kumla har en avdelning för 64 vuxna tömts och gjorts i ordning för 32 barn.
– Mina vänner frågar: Hur ska du hantera den här situationen samtidigt som du värnar om barnens rättigheter? Då säger jag att det är väl tur att det är jag som kommer att ta emot barnen.
Jacques Mwepus första möte med Sverige var i novembermörkret 1990. Han kom från Kongo till Hallstahammar, som kvotflykting undan diktatorn Mobutus förtryck.
Mobutus män hade börjat döda oppositionella studenter på hans universitet.
Mwepu, en korgosse från övre medelklassområdet Bel Air i gamla Élisabetville, hade gått i katolsk klosterskola och tänkt bli präst, men ändrat sig och studerat juridik.
I månader undrade han var han hade hamnat. Det var så mörkt. De enda människor han lyckades ha en längre konversation med i Västmanland var Jehovas vittnen.
När den första våren kom fick han en chock: människor kom ut ur sina gömslen.
– Min kompis Timo ropade ”Summer is here”, han var så glad. Först fattade jag inte vad som var så märkvärdigt men sen förstod jag. Sverige blev något helt annat.
Grannen Martin tipsade om att söka sommarjobb på Tillbergaanstalten. Han hamnade på Hällby.
– Det var tufft i början. Flera intagna ropade N-ordet efter mig. Ofta var det andra invandrare, från Mellanöstern, till min stora förvåning.
Jacques Mwepu bestämde sig för att inte låta sig skrämmas. I stället skrev han, som en myndighetsperson i vardande, avvikelserapporter om varenda incident.
Han bestämde sig för att tro på systemet. Att det är i grunden gott, och att det kan rädda människor.
Han klättrade från anstalt till anstalt i Mellansverige, till Kriminalvårdens chefsprogram och utlandsposteringar inom FN och EU.
– Kriminalvården är den myndighet som jag har integrerats genom.
Mellan Hallstahammar och Västerås är det drygt två mil.
Där, i en mexitegelvilla slog sig Jacques Mwepu ner, och bildade familj med sin ungdomskärlek Gisèle. Sonen Jean-Luc arbetar i filmbranschen, dottern Desirée följer i sin pappas fotspår och läser juridik.
Som pappa har han varit en köksbordspredikant.
– Jag har sagt till mina barn att ”ni måste vara med bland de som är beslutsfattare i Sverige i framtiden, inte vara de som besluten drabbar”. Det säger jag till alla skolbarn jag möter också.
När Lasermannen spred skräck under Jacques Mwepus första år i Sverige tänkte han att det var en period som skulle passera. Likaså när Klippanmordet skedde, några år senare.
– Det stod, med N-ordet på en skylt bredvid: ”Här ligger det en död N”. Folk bara gick förbi. Det var händelser som väckte tvivel om mitt nya land.
Nu tycker han att den politiska jargongen om flyktingar är helt förändrad.
– Jag har levt ett gott liv i Sverige. Men det är ett paradigmskifte som pågår. Det märks i hur man ser på främlingen. Man sminkar inte sina ord.
Kumla-anstalten är ett klass-1-fängelse, där Sveriges farligaste och mest rymningsbenägna brottslingar sitter.
Jacques Mwepu ser ut som en general när han vandrar genom lokalerna. En färgglad remsa av medaljer på uniformen från utlandsuppdragen.
Manschettknapparna är förgyllda, skjortan skräddarsydd och under manschetterna med hans monogram glänser en elegant klocka som han inte vill kommentera.
Kumlabunkern har en viss status bland kriminella: en volta innanför den gula muren kan ge en medalj på bröstet i ett parallellt status-system.
Att Kumla är en plats som det går att skryta om, är inte det ett nederlag?
– Skryt är en sak, men realiteten är en annan. Jag pratar ofta med intagna, och förr eller senare så kommer insikten om hur det är här egentligen, när de är ensamma och känner vilka oerhörda inskränkningar de lever i.
Kan det bli en trofé även för de yngsta att sitta här?
– Ja, några kommer kanske se det som en trofé. Men jag kommer att jobba frenetiskt för att barnen inte ska se Kumla som en skola för att spänna musklerna.
***
Förra året misstänktes 127 barn under 15 för delaktighet i mordplaner. 52 barn var involverade i rättsliga prövningar gällande mord eller mordplaner.
Fram tills nu har barn som skjuter hamnat på SIS-hem, där de också är inlåsta – men i flera uppmärksammade fall har lyckats rymma.
Det är nödvändigt att lägga ner den statliga ungdomsvården, sade Gunnar Strömmer på en presskonferens i februari:
– Barn begår grövre och grövre brott och nuvarande system har inte hängt med, sade ministern.
Jacques Mwepu tycker inte att det hade varit ett bättre alternativ att fortsätta placera barn som mördar på SIS-hem.
– Det är en viktig princip, som jag tycker angår oss alla, barn ska inte vara i fängelse-principen. Men nu har vi misslyckats med att hantera dem på andra sätt. Och då vill jag vara med. Rädda dem från kriminalitet. Och från att dö.
Varför har SIS misslyckats, tror du?
– Om jag hade svaret på det borde jag få ett pris. Men jag tror att det funnits en form av naivitet på SIS. Det har inte haft tillräckligt tydliga ramar och säkerhetsåtgärder, och gränslöshet är inte bra för de här ungdomarna.
Vi går i labyrinten av underjordiska tunnlar, där interner målat blomstermotiv och seriefigurer på väggarna i en annan kriminalpolitisk era.
En smal spiraltrappa leder från underjorden till Riksmottagningen, där fängelsedömda sitter medan de utreds inför vidare placering.
När Gunnar Strömmer besökte Kumla tog Jacques Mwepu med ministern just hit. I övervakningsrummet – som kontrollrummet i ett flygtorn – har man utsikt över tre dubbelbelagda avdelningar.
Mwepu pekar mot glasrutorna. Några intagna stirrar tillbaka, vinkar, trycker sina ansikten mot glaset, andra sitter och vaggar på stolarna.
Större delen av dygnet är de ensamma, personalen får knappt plats där inne.
– Det var som nu: ett gäng i ett hörn som spelar, ett annat gäng som tittar på tv. Ett gäng satt och åt där. Några tränade genom att bära varandra. Det var hög musik.
Mwepu hade en baktanke.
– Det var ett sätt för mig att visa Gunnar hur det blir när det är tjugo personer i stället för tio som det var tänkt. Sannolikheten för konflikt ökar. Det räcker att någon säger ”skrik inte så högt”.
Kumlaanstalten har behövt öka antalet intagna de senaste åren, från 432 till 757. 10 av 16 besöksrum har tagits bort. Kontorsanställda har flyttat till baracker.
Allt för att kunna bygga nya celler.
Jacques Mwepu gör vad som krävs. Men att biblioteket numera är inrymt i en skrubb ser han som ett särskilt stort nederlag.
– Det är jättejobbigt. Jag värnar normaliseringsprincipen som säger att intagna har rätt till allt, även kulturlivet.
Just nu är den mest lånade boken ”It’s an inside job”, en yogabok för fängelser.
– Det sitter anslag om den på alla avdelningar nu, så det väller in förfrågningar. Det är så populärt med yoga på Kumla, säger bibliotekarien Ulrika Karlsson.
Om Kumlaanstalten setts som en plats där den kriminella karriären får en knuff, så har den romantiken kanske tappat litet av sitt skimmer nu, tror Jacques Mwepu.
Inte för att internerna börjat yoga.
Trängseln på Kumla har nämligen en viss fördel, förklarar Jacques Mwepu.
– Jag tror att den romantiserade bilden måste revideras lite. Före detta intagna säger till mig att ”det här räcker, det är inte som förr”.
Fakta Jacques Mwepu
Ålder: 60 år
Yrke: Kriminalvårdschef på Kumla
Karriär: Har arbetat i kriminalvården sedan 1998.
Juridikstudier i Kongo. Studier i beteendevetenskap och kriminologi i Sverige.
2005 skickades han som kriminalvårdsexpert på ett FN-uppdrag i Elfenbenskusten. Har varit chef på internationella enheten och kriminalvårdsexpert på EU:s utrikestjänst i Bryssel.
2015 blev han chef på kvinnoanstalten Hinseberg, 2020 tillträdde han som chef på Kumla.
Sommarpratade i Sveriges Radio 2022.
2024 kom hans självbiografi ”Från Kongo till Kumla”.
Familj: Fru och två barn
Bor: Västerås
Numera är pressen stor på att tillhöra en gruppering, även innanför murarna.
– De säger att det är jättesvårt att hålla sig undan från sina fiender på anstalten. Man har fiender överallt.
Jacques Mwepu håller upp en fastkedjad kniv i köket på barnavdelningen. Det ser ut som ett demokök på Ikea som personalen inte hunnit dekorera.
Åtta galonmadrasser i en hög på köksgolvet väntar på att landa på sina britsar. Medan resten av Kumlaanstaltens intagna bor två i varje rum ska barnen ha var sitt.
Kritvita väggar, parkett och ett långbord med stolar i böjträ. En hörnsoffa och ett oöppnat Yatzy.
– Jag vill att de barn som kommer att titta in i personalens ögon verkligen ser att vi tror på dem, att vi vill dem väl.
I personalrummet står skärmar på rad, där alla ytor utom cellerna ska övervakas.
På SIS får ungdomarna ha telefoner, och har kunnat fortsätta kommunicera med kriminella vänner och rekryterare.
I Kumlabunkern kommer de befinna sig i klass-1-säkerhet, med elva timmars inlåsning per dygn, och totalt mobilförbud.
Resten av dygnet kommer de vara på sina avdelningar, med tre anställda på varje barn. Pengar saknas inte: En rektor inom Kriminalvården planerar för skola högst upp i huset, med behöriga lärare, speciallärare och ett elevhälsoteam.
Varje dag kommer de följas upp för trapporna till skolan, och de kommer aldrig att träffa vuxna interner.
Även lektionerna kommer ske under strikt kameraövervakning.
Jacques Mwepu och de projektledare som arbetat med den nya barnavdelningen har begrundat SIS-hemmens dystra erfarenheter: nio av tio ungdomar som kommit ut därifrån har fortsatt begå brott.
Ändå är Jacques Mwepu inte det minsta orolig, påstår han. Just för att de är barn.
– Jag ser det som en förmån att få hantera dem som inte har hunnit fördjupa sig så mycket i kriminalitet.
De som hamnar här har ju inte begått vilka brott som helst, utan mord?
– De är fortfarande barn, och eftersom de är så lättpåverkade så har även vi chans att lyckas med vårt påverkansarbete. Vi kommer att lyckas. Jag kan inte hamna i resignation. Det vore farligt för de här barnen.
Jacques Mwepu var emot reformen, men nu har han gått vidare.
– Att sluta vore det dummaste jag kunde göra. Jag är en optimistisk person. Jag har sett så mycket goda exempel på när det har gått bra.
Fängelsechefen fortsätter sitt brandtal, på franskklingande satsmelodi.
– Då kan jag inte lämna barnen som kommer till Kumla, och säga: ”Nä men jag slutar nu.” Jag är rätt person att behandla dem, att fatta beslut om dem. Jag ska bevaka deras rättigheter. Jag ska besöka dem så ofta jag kan.
Några timmar senare tar vi Kumla-vaktmästarnas vita skåpbil hem till Västerås. Jacques Mwepu har glömt nyckeln till sin Volvo, så även om han lyckades ta sig hit i morse kommer han inte hem.
Han vinkar av sin olåsta XC90 utanför anstalten, och konstaterar att den står på den mest övervakade platsen i Sverige.
I bullret på E18, någonstans i höjd med Hallstahammar, vill Jacques Mwepu förtydliga en sak.
Han är förbluffad över att han själv använde en stereotyp som han bekämpat hela sin karriär. Myten om hur bekvämt det är i svenska fängelser.
– Det var dumt att jag jämförde cellerna med hotell. Det värsta jag vet är när folk säger att ”svenska fångar har det som på hotell”. Jag ville bara visa att vi verkligen ansträngt oss för att det ska bli bra för barnen.
Sänkt straffbarhetsålder till 13 år
Den sänkta straffbarhetsåldern för grövre brott är tänkt att träda i kraft den 3 juli i år och gälla i fem år. Därefter krävs ett nytt riksdagsbeslut.
Regeringens förslag har fått hård kritik från de flesta remissinstanser, inklusive Polismyndigheten, Kriminalvården och Åklagarmyndigheten.
De övriga nordiska länderna har en straffbarhetsålder på 15 år. Danmark sänkte sin till 14 år 2010, men höjde igen till 15. Det hade då visat sig att återfallsfrekvensen ökat.
Från den 3 juli kan barn från 13 år dömas till fängelse. Det skulle kunna innebära 1–2 års ungdomsfängelse för en 13-åring som döms för mord och 3–4 år för en 14-åring.
Domstolarna kommer kunna välja en annan påföljd än ungdomsfängelse, som ungdomsövervakning och ungdomsvård, särskilt om straffvärdet bedöms vara under ett år efter att straffrabatten dragits av.
Efter att fängelsestraffet är avtjänat är tanken att 13- och 14-åringarna ska genomgå en kontrollerad utslussning under två år, som socialtjänst och kriminalvården planerar tillsammans.
Om brottet begåtts före den 1 juli kan de dömda fortfarande få sluten ungdomsvård på SIS-hem. I november 2025 vårdades nästan 690 barn och unga – den högsta siffran på tio år.
På sikt ska påföljden sluten ungdomsvård, (SIS), avvecklas.
Förutom klass 1-anstalten Kumla kommer även Rosersberg och kvinnoanstalten Sagsjön ta emot minderåriga med skolplikt.
Röster om fängelsereformen: Peter Andersson
Peter Andersson är lektor i socialt arbete och har själv varit chef på ett SIS-hem. Han tycker att det är feltänkt att flytta kriminella barn och ungdomar till kriminalvården.
– Man skulle ha gett SIS en ordentlig chans i stället, inte kastat ut barnet med badvattnet.
Han ser fängelsereformen som ”det mest långtgående kriminalpolitiska skiftet i svensk historia”.
– All forskning säger att det förvärrar problemen att låsa in unga. Att det kan stabilisera en kriminell bana.
Andersson, som disputerat med avhandlingen ”Hot, våld och emotionellt arbete på de särskilda ungdomshemmen. Personalens berättelser” – menar att reformen sticker ut i Europa.
– I de länder som har en lägre straffbarhetsålder har de inte fått en lägre ungdomskriminaliet. Just nu finns det inga andra länder i Europa där man pratar om en sänkning, tvärtom finns det en rörelse mot att höja åldern.
Foto: Rickard Kilström
Röster om fängelsereformen: Luay Mohageb
Luay Mohageb har varit civil utredare hos polisen men valt att bli föreläsare och fri debattör.
– De här ungdomarna får inte en paus från kriminaliteten på SIS-hemmen, och flyktrisken är stor. De behöver fokusera på skolan och få sundare värderingar.
Mohageb menar att många ungdomar utsätts för en radikaliseringsprocess som kan jämföras med den som unga IS-krigare exponerades för.
– De är besatta av snabba pengar och gängestetiken. Det är trendigt i deras sociala kontext att ha mördat någon.
Han tycker inte att den nya fängelsereformen är ”något att hurra för”, men ser inga alternativ.
– Utvecklingen har hänt så snabbt och ingen vet vad den bästa vägen är. Forskningen är alltid efter när nya samhällsfenomen uppstår.
Foto: Lotta Härdelin
Läs mer:
Hård kritik mot sänkt straffbarhetsålder: ”Experiment på barn”
Barn får låsas in i högst elva timmar i de nya ungdomsfängelserna
Regeringen: 13-åringar ska kunna dömas till fängelse
