Veronica Mårtensson har bara sovit två timmar i natt. När sambon somnat klev hon upp och satte sig i köket, med blicken fäst mot ugnsklockan.
Bara ett halvt dygn tidigare hade hon befunnit sig mitt i infernot. Inlåst i ett konferensrum tillsammans med lärare – hennes nya kollegor – och omskakade elever – som just sett våldsdådet på nära håll.
Strax efter dådet berättade hennes sambo Anders Ferm för DN om hur han stod i timmar vid polisens avspärrningar utan att kunna få kontakt. Veronica hade lämnat sitt arbetsrum för att kopiera papper, när hon mötte elever som flydde för sina liv.
Mobiltelefonen låg kvar på skrivbordet.
Under de timmar då hon satt inrymd kunde hon varken kontakta sina anhöriga – eller se vad klockan var.
– Jag tappade tidsuppfattningen helt, har det gått en timme eller tio minuter? Man är ju så van, särskilt när man står i lektionssalen, att alltid ha koll på tiden.
Trots chock och rädsla höll hon fast i lärarrollen.
– Mitt fokus låg på att inte bryta ihop framför eleverna, att hålla mig lugn framför dem för att inte skapa mer panik. Vi visste ju att vi skulle bli utsläppta någon gång, bara inte när.
Mobiltelefonen är kvar där hon lämnade den, eftersom skolan fortfarande är avspärrad.
– Det var därför jag satt där framför ugnen i natt. Jag kände att den här klockan har jag koll på. Det var något att hålla fast i.
Hur gick tankarna?
– Jag har gått igenom alla scenarier i mitt huvud. Framför allt att jag släppte eleverna ganska mycket i förtid, eftersom jag är ny lärare och inte visste riktigt hur de arbetade än. Det kanske jag inte borde ha gjort egentligen, men i dag är jag väldigt glad för det. Att de redan hade hunnit gå hem när allt drog i gång.
Hon och Anders flyttade hit, från Dalarna till Västmanland, för bara en månad sedan. Som lärare har hon nära följt nyhetsrapporteringarna från tidigare skoldåd i Sverige: Trollhättan, Örebro, och nu – Fagersta.
Veronica beskriver overklighetskänslorna när hon förstod att hela landets blickar nu var riktade mot hennes egen arbetsplats.
– Vi såg ju inte så mycket där vi satt inrymda, men när vi väl slussades ut och såg alla avspärrningarna, polisbilar, insatsstyrkan och alla människor, då förstod man att det var på riktigt. Samtidigt som det kändes helt surrealistiskt.
Dagen efter dådet har både lärare och elever återvänt till platsen och det kriscentrum som kommunen upprättat i idrottssalen intill skolan. På tjocka röda gympamattor sitter unga och gamla, dricker festis och pratar.
Krispersonal i röda varselvästar bjuder på kaffe, en klapp på axeln, eller en kram.
Veronica Mårtensson gick hit tillsammans med en elev hon mötte vid minnesplatsen, som behövde extra stöd. Hon är säker på vad nästa steg måste vara.
– Jag vill tillbaka till skolan. Jag tycker det är hemskt, men vill också visa att jag inte är rädd. Det är så otroligt viktigt att rädslan inte tar över nu.
Läs mer:
Timmar av oro utanför skolan: ”En otrolig lättnad”
Elena förlorade sin bästa vän: ”Vi pratade mycket om framtiden”