Varför har jag aldrig varit på Ithaka? Ithaka, Ithaka – bara namnet. Det slår antika gnistor om alla myter och legender som omgett den dramatiska lilla ön i Joniska havet utanför Greklands västkust.
Jag läser att Ithakas höga berg sluttar brant ned i havet. Klippor av kalksten, små paradisiska vikar som bara kan nås med båt. Läckra stränder av vit sten, inte lämpade för degig massturism. Solglittrande turkost vatten.
Höga cypresser och pinjeträd vajar i vinden. Getter och får lunkar till synes fritt längs vägarna och bergen. Därbakom: havet, överallt havet, från nya luckor och vinklar i naturen. Man förstår att Ithaka står ut – som skapad för en rapsod att prisa och besjunga.
När jag spanat in ön är det kört. Jag måste få se den – och packar ned ”Odysséen”. För Ithaka är hemö åt Odysseus, hjälten från trojanska kriget, han som straffades av havsguden Poseidon och irrade runt i Medelhavet under många långa år. Den ensamme och skeppsbrutne som längtade hem till sitt lilla kungarike, hustrun Penelope och sonen Telemachos. Och fick se alla sina män och roddare – de som överlevt kriget i Troja – dö på vägen hem.
Kanske kan jag hitta ruinerna av Odysseus palats. Och några av de platser som finns så skönt och sakligt beskrivna i ”Odysséen”. Om allt inte bara är en saga. För ”Odysséen” utspelar sig för länge sedan, mot slutet av 1200-talet före Kristus, och nedtecknades först 500 år senare. Den realistiska fantasin sätts i rörelse av att så många ortnamn har överlevt. Södra Grekland vimlar av platser som benämns i de uråldriga texterna.
Många har besjungit dem genom historien. Jag tänker på dikter om ”Iliaden” och ”Odysséen” jag nästan minns. Som dramatikern Christopher Marlowes berömda rader om Helena från Troja, hon som påstås vara upphovet till trojanska kriget: ”Was this the face that launched a thousand ships,/And burnt the topless towers of Ilium?” Eller Karin Boyes om Odysseus klagan under sirenernas sång: ”Bunden vid masten/skakande av gråt/hänger jag sanslös/febervåt.” Och Ulf Lundells låt från 1980: ”Odysseus/Har du äntligen kommit tillbaka/Till din ungdoms svunna Ithaka/Vad har du inte fått försaka.”
Odysseus är onekligen sommarens kille, särskilt i vår akuta krigstid. Och det är Christopher Nolans filmatisering av eposet, med världspremiär den 17 juli, som fått blickarna att riktas mot Peloponnesos västkust.
Matt Damon ska göra huvudrollen. På ett rasande hav, i strid med monster och cykloper, i famnen på lockande kvinnor som Kirke och Kalypso. Ständigt ur kurs, nära till tårar, tvivlande, men ändå alltid till sist med den envisa blicken stint riktad mot horisonten och hemmet.
Odysseus är gudars like, men vill inte bli en odödlig gud, snarare leva bland vanliga människor. Så gjorde Homeros honom till en klassisk litterär gestalt i den västerländska litteraturens gryning. En superhjälte, en mytisk kung, men lika mycket en Envar. Skör och mänsklig, en av oss.
Nolan har filmat i södra Italien, Skottland, Marocko och på Island – och i grekiska Korinth och Messenien. Inte på Ithaka, vilket inte direkt gjort öborna gladare.
Turismen lär däremot få en skjuts i Methoni och Pylos. Svindlande små kuststäder på Greklands yttersta västkust. Länge viktiga utposter med medeltida fort som republiken Venedig lät bygga när de dominerade Peloponnesos under många århundraden. Ständigt i fejd med Osmanska riket, de mäktiga turkarna som då och då styrde och ställde i Grekland och även de byggde befästningar längs den här rika handelsvägen mot Svarta havet och Mellanöstern. En trakt för dramatik och romantik, storm, sjöslag och hjältar. I dag: lata dagar och lätta dyningar.
När jag kom till Pylos första gången 2014 började lyxturismen expandera runt Costa Navarino. Då fanns det två nya golfbanor; nu är de fyra. Men kulturvärdena och de lokala byggnormerna är starka i Grekland. Inga höga hotell eller skrytbyggen. Allt ska smälta in i det nästan arkaiska landskapet som präglar trakten. Det är nära till klassiska Olympia – och det mytiska Arkadien.
Utanför ”det sandiga” Pylos ligger också Nestors palats, funnet så sent som 1939, en välbevarad ruin från sen bronsålder. Utgrävningarna skänkte ovärderliga kunskaper om den tidiga grekiska högkultur som präglar ”Iliaden” och ”Odysséen”. Konsten, skriften, handeln, rikedomarna.
Det är hit den unge Telemachos seglar för att söka upp den vise Nestor i syfte att ta reda på vad som har hänt hans far. Och därefter sätter av med hästspann mot Sparta för ett oförglömligt möte med sköna Helena och kung Menelaos – i en stad rik på guld och historier.
Centrum för den mykenska kulturen låg på nordöstra Peloponnesos. I Mykene styrde den mäktige och arrogante maktspelaren Agamemnon. Mördad vid hemkomsten från Troja av sin hustru Klytaimnestra och hennes älskare Aigisthos. Som senare skulle hämnas av Orestes – en blodig kedja av våld som blev ett bärande tema i den efterföljande grekiska tragedin.
Man måste tänka sig Odysseus som en slug och nyfiken outsider i det här sällskapet. Kung över ett litet örike långt västerut, men mitt i farleden över till Italien och upp mot Balkan. Vidöppen för intryck och handel. Skeppare av guds nåde, från en ö med rikligt av träd att bygga snabba, svarta skepp av. Kung, handelsman, plundrare, pirat, kolonialist. Välj själv.
”The Odyssey”
Christopher Nolans filmatisering av ”Odysséen” (”The Odyssey”) har världspremiär den 17 juli. Han har själv skrivit manus utifrån Homeros klassiker. Foto: Hoyte van Hoytema.
I rollerna: Matt Damon (Odysseus), Tom Holland (Telemachos), Anne Hathaway (Penelope), Robert Pattinson (Antinoos), Zendaya (Athena), Charlize Theron (Calypso), Lupita Nyong’o gör en dubbelroll (Helena/Klytaimnestra).
Efter en lång men odramatisk resa checkar jag in på hotell Mentor i Vathy, Ithakas huvudort och största hamn. Vågorna kluckar lojt längs strandpromenaden och några segelbåtar som ankrat i viken guppar lätt, inte olikt gamla vaggor.
Vathy betyder djup och hamnen är förbluffande stor. Starka och rika venetianska vibbar. Det är sent i april och nästan ingen trafik. Allt är stilla i väntan på sommarens anfall. Byn ligger helt skyddad mellan två lummiga berg där husen klättrar uppåt mot topparna. Det ser ut som två långa och höga läktare med hamnen som scen däremellan.
Bakom det trånga hamninloppet reser sig det mäktiga Neritos i fjärran, en centralpunkt i ”Odysséen”, berget som syns från långt håll ute till havs och ger en tydlig vink om att man snart är hemma igen.
Men Odysseus sov djupt på fajakernas skepp under den sista färden från ön Scheria. Jag trodde att han vadade i land efter ett skeppsbrott, men han bärs faktiskt sovande den sista biten på starka armar och läggs på en strand bakom några olivträd som skänker skugga. Tillsammans med de rikliga gåvor som fajakernas kung Alkinoos skänkt Odysseus. Oddsen är låga att han drömde om fajakernas söta prinsessa Nausikaa.
Stranden kan vara Dexia. Jag ska strax cykla dit.
Odysseus återvänder som en rik man, men ingen på ön vet att han överlevt. Han får hjälp av sin beskyddare, den kloka och uggleögda Pallas Athena, som lätt skapar lämpliga förklädnader och snabbt pilar fram i det undersköna landskapet. Ingen ska få veta att Odysseus har återvänt. Det är för farligt. Hans palats är ockuperat av unga och starka friare.
Det långa slutspelet kan börja – och här på Ithaka utspelar sig 15 av ”Odysséens” 24 sånger. Även det en överraskning. Från ungdomens läsning minns jag mest de spektakulära episoderna, alla exotiska väsen, cykloper och främmande världar. Nu uppskattar jag den vardagligare hemkomsten desto mer.
”Odysséen” i översättning
”lliaden” & ”Odysséen”
Övers. Ingvar Björkeson
Natur & Kultur, 2025
Ingvar Björkesons svenska nyöversättning av ”Odysséen” (1995) och ”Iliaden” (1999) prisades av många. De senast reviderade utgåvorna kom i fjol. Sture Linnér har skrivit förorden.
Länge var det Erland Lagerlöfs översättningar från 1900-talets början som gällde. Tanken med Svenska Akademiens utgåvor (2014) var att göra Lagerlöfs oförvanskade texter tillgängliga på nytt. Intressant introduktion av Jesper Svenbro, redigerad och kommenterad av Jan Stolpe. Finns även i pocket.
”The Odyssey”
Övers. Emily Wilson
W W Norton, 2017
Denna nyöversättning blev en milstolpe. Den första på engelska som gjorts av en kvinna. Stilen är rakare och rytmen snabbare. Wilson långa introduktion är spränglärd och sympatisk. Hon har skänkt oss en Odysseus för vår tid. Och gick i land även med ”The Iliad” (2023).
Den senaste engelska översättningen gjordes av Daniel Mendelsohn (Penguin) och kom våren 2025. Mer klassiskt trogen. Läs även hans essäbok ”En odyssé. En far, en son och ett epos” (övers. Matilda Södergran, Natur & Kultur, 2022).
Men först kikar jag in på Vathys turistbyrå i hamnen bredvid det lilla torget. En ung tjej från trakten som studerar i Thessaloniki har kommit hem för att sommarjobba.
Jag frågar om de ska visa ”The Odyssey” i sommar. Hon svarar att de inte har någon självklar biograf, men brukar visa film utomhus ibland.
– Det får nog bli på en större ö. Jag gillade ”Oppenheimer” och är förstås nyfiken. Men många tycker att det är konstigt att inte filmen spelades in här, säger hon.
Vad får man inte missa på Ithaka, frågar jag?
– Byn Stavros på norra delen av ön. Där finns en rik antik historia och kanske Odysseus palats.
Jag vet, säger jag, men ni gör ingen överdriven reklam för det.
– Det är lite känsligt. Vissa på stora grannön Kefalonien hävdar att det snarare är därifrån Odysseus kommer. Det är en rätt komplicerad arkeologisk debatt. Om han kom härifrån skulle han ju ha varit kung över dem också. Det kan lätt bli infekterade fejder mellan öarna, säger studenten och skrattar.
Men i hamnen utanför turistbyrån står en ståtlig staty av den mångförslagne och muskulöse hjälten Odysseus.
Inte många moln på himlen. Jag hyr en sportig elcykel med ruggigt starkt batteri. Den kommer lätt ta mig upp för de branta backarna i bergen. Gudarna är på min sida i dag.
Jag kliver av vid Dexia strax utanför stan. Ingen trafik, stranden vid vägen helt öde, vattnet stilla och klart. De vackra olivträden står där de ska. Och ute i bukten syns en liten trädbevuxen klippö, den som enligt legenden sägs vara fajakernas skepp, som förstenades av Poseidon i vrede över att de hjälpt Odysseus hem.
Jag tar upp en näve småsten från stranden och kysser den. Nu ska jag åka hem till dig, Odysseus. Upp till bergen, förbi ditt mäktiga Neritos.
Stavros är en sömnig och grönskande by som ligger högt. Vägarna slingrar brant ned till havet i tre väderstreck.
Jag sätter mig på ett kafé och läser Jane Cochranes fascinerande bok ”Odysseus’ island” (2019). Hon är arkitekt och kom hit från London med sin brittisk-grekiske man redan i början av 80-talet. Vet allt om ön och dess historia. Inte minst om alla arkeologiska utgrävningar som gjorts.
Cochrane granskar de ledtrådar och bevis som finns för att Odysseus en gång bodde här – och hur en kult kring honom utvecklades på ön flera århundraden före Kristus. Det har hittats antika mynt på ön med Odysseus ansikte. Hon gycklar milt med Robert Bittlestones bok ”Odysseus unbound” (2005). En brittisk finansman och pr-makare som drev tesen att Odysseus kom från Kefalonien, närmare bestämt den västra halvö som kallas Paliki. Det fick stor uppmärksamhet då, och debatten går vidare.
Aktuellt utifrån ”Odysséen”
Stephen Fry
”Odyssé”
Övers. Molle Kanmert Sjölander, Albert Bonniers förlag
Den brittiske skådisen har skrivit en populär bokserie där han återberättar de grekiska myterna. Storsäljare på flygplatsen i Aten. ”Mythos” finns redan på svenska. Den 24 juni kommer ”Odyssé” och senare i höst ”Troja”.
Jag går till Kanenas taverna där jag hyrt ett rum en trappa upp. Min värdinna heter Aphrodite – vad annars – och pratar avslappnad engelska. Inte så vanligt på de platser jag annars brukar besöka på fastlandet i östra Messenien.
– Vi är vana att röra på oss, säger Aphrodite.
– Många gamla män på ön jobbade i den grekiska handelsflottan och har sett världens alla hav. Och vi tar ständigt emot gäster från Italien och Balkan. Den historiska kopplingen är stark. Det flydde också många albaner hit under inbördeskriget på 90-talet. Nu är deras barn byggare eller kockar här på ön och räknas nästan som infödda. Vissa studerar vidare på annan ort.
Gästfriheten är ett dominant tema i ”Odysséen”. Man tar emot en främling och snålar inte, det är en tjänst som ska återgäldas. Men att stanna för länge och snylta är tabu. Därav delvis Odysseus vrede över friarna som ockuperat hans palats i väntan på att få äkta Penelope och ta över hans kungarike. De beter sig som glupska svin – och har en plan för att döda sonen Telemachos.
Ruinerna av palatset ligger några kilometer norr om Stavros, upp mot byn Exoghi. Platsen är perfekt. Högt läge (bra mot pirater), tre vikar synliga i olika riktningar för skepp och handel, ett ständigt underjordiskt flöde av vatten. Och öns bördigaste jord där rikligt med oliver och druvor kan skördas. Vinet flödar i ”Odysséen” – och stjärnorna glittrar i den ambrosiska natten.
Så sent som 2010 tillkännagav de rutinerade arkeologerna Thanasis J Papadopoulos och Litsa Kontorli-Papadopoulou (från universitetet i Ioannina) att de hade identifierat en så kallad megaron i jorden på denna plats – en typisk och särpräglad form för den mykenska palatskulturen i det förhistoriska Grekland. Tänk en stor rektangulär sal med en eldstad och kanske en tron för den lokala härskaren. Och högst troligt i bruk under Odysseus tid.
Det gjordes andra fynd, men finanskrisen slog till med full kraft i Grekland, och det fanns inga anslag för att fortsätta gräva. Så kom flyktingkrisen 2015 och pandemin 2020. Grekerna fick inga andrum och har fått kämpa för att överleva. Den antika historien på avlägsna öar stod inte högt på politikernas prioriteringslista. Inte ens Odysseus.
Ändå var fyndet här en sensation som skapade rubriker. I dag gör platsen ett övergivet intryck. Det är vildvuxet och slagkraftig information om platsens betydelse saknas. Onekligen lite snopet och sorgligt.
Likafullt kan det lätt ha varit här i närheten som den till tiggare förklädde Odysseus blev igenkänd på lukten av sin gamla jakthund Argos, som strax därefter drog sin sista suck – litteraturhistoriens första stora snyftögonblick.
Lite senare fick han återse sin älskade Penelope. Man tycker sig se den värdiga drottningen svepa nedför palatsets trappa. Ja, det finns fullt synliga trappsteg i berget som leder till den nedre platån, där ingången tros ha legat.
Det var där nere Odysseus slaktade friarna som i den värsta splatterfilm. De slavinnor i huset som hade legat med dem – frivilligt eller under hot – dödades också på fläcken. Telemachos hängde slavinnorna med ett rep ”från en lasurblå båtstäv”, och de fick dingla ute på palatsets gård.
Skulle det onda arvet ständigt föras vidare i denna blodiga hederskultur? Inbördeskrig hotade. Men gudarna satte till slut stopp för våldet. Athena stiftar ”helig och edsvuren fred mellan båda stridande parter”.
Så slutar ”Odysséen”. Många har tolkat det som början till slutet för den vilda hederskulturen under bronsåldern – och inledningen till den mer civiliserade och rentav demokratiska tidsålder som skulle komma.
För många senare konstnärer kändes slutet ändå väl präktigt. Inte skulle väl en hal hjälte som Odysseus hålla sig hemma med Penelope resten av livet? Drömmen om Kalypso och Nausikaa slocknade aldrig i poesin och konsten.
Att läsa ”Odysséen” är fortfarande ett äventyr. Man blir upprymd och omtumlad. Det finns så mycket nytt att se och upptäcka i texten. Homeros friska konkretion och rörliga fantasi är enastående. Och vilken havsskildring! Man glömmer inte svallet från det sköna och fruktade Medelhavet – och de seglar ju ständigt.
Vårsolen ligger på. Jag vandrar ned från berget till tavernan i Stavros och beställer en iskall öl. Den heter ”Odyssey” och smakar gudomligt.
Läs vidare om ”Odysséen”
Jane Cochrane
”Odysseus’ island”, 2019
Ovärderlig bok för alla som vill lära känna Ithaka. Arkitekten Cochrane bor i London och skaffade ett hus på ön redan i början av 1980-talet. Hon beskriver vardagslivet och traktens historia. Och framför allt de arkeologiska utgrävningar som genomförts för att skapa klarhet om öns rika antika historia. Slutsats: Ithaka är Odysseus hemö – och hans och Penelopes hem låg på den norra delen av ön utanför byn Stavros.
Jane Cochrane har även gett ut guideboken ”Walking in the footsteps of Odysseus” och redigerat skriften ”The archaeological evidence for The palace of Odysseus on Ithaca.”
Emily Hauser
”Mythica”
Under senare år har det kommit många böcker om kvinnorna i antik myt och litteratur. I skönlitterär form av författare som Madeleine Miller, Pat Barker, Claire North, Natalie Haynes och Emily Hauser. I nya ”Mythica” (Penguin) gör forskaren Hauser ett historiskt svep om alla starka kvinnoöden i ”Iliaden”/”Odysséen” och senare grekiska verk. Fått många entusiastiska recensioner.
Bland de svenska skönlitterära verken är Eyvind Johnsons klassiker ”Strändernas svall” (1946) ett måste. En idérik, festlig och djupt allvarlig omdiktning av ”Odysséen” som skrevs under andra världskriget (”en roman om det närvarande”).
Theodor Kallifatides roman ”Slaget om Troja” (2018). Vår egen stora grek skriver underbar svenska. Klar, åskådlig, vacker.
Önskar att jag hade fått läsa Annika Thors ”Odysseus pojke” (2020) som liten. Telemachos – eller Telemakos som Thor stavar namnet – hade ingen lätt barndom.
På sakprosafronten finns Göran Schildts klassiska reseskildring ”I Odysseus kölvatten” (1951).
Essäsamlingen ”Homerisk hemkomst” av giganten Sven Delblanc (1992).
Tomas Lappalainens idéhistoriska rysare ”Världens första medborgare. Om statens uppkomst i det antika Grekland” (2017).
Fransmannen Sylvain Tessons passionerade och infallsrika studie ”En sommar med Homeros” (2019).
Adam Nicolson: ”The mighty dead. Why Homer matters” (2014). Personlig och historisk essäistisk brottning med överraskade poänger.
Läs fler texter av DN:s Jan Eklund här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
Andra artiklar:
Måns Mosesson: Rapparen Stors skiva ”Grindarna till Ithaka” är en hemkomst till musiken
Björn Wiman: 2026 års huvudperson blir en skeppsbruten krigsveteran
Maina Arvas: Den här Greklandsresan sträcker sig över tusentals år
