Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det kan inte vara en slump att bröderna Safdie, när de för första gången regisserar var och en för sig, båda levererar filmer om idrottsmän. Josh om världens viktlösaste sport pingis, med den späde Timothée Chalamet i huvudrollen (”Marty Supreme”). Benny om en veteran inom den tyngsta av alla kampsporter, MMA, med muskelberget Dwayne Johnson i centrum.
Syskonbråk? Skicklig marknadsföring? Både och? Det var ett tag sedan de gjorde succé med ”Uncut gems” och det är förstås rafflande att se vem av dem som egentligen besitter den där unika känslan för nervig cinéma verité med surrealistisk skruv som de har gjort sig kända för. Eller är det just kombinationen av temperament som gjort filmerna unika?
Först ut är Benny med filmen om Mark ”Smashing machine” Kerr, jättemannen som blev känd för sina stenkrossnävar och sin milda personlighet i den blodiga kampsportens regelbefriade barndom. Då när en jiu-jitsu-mästare kunde möta en boxare eller en sumobrottare i den åttkantiga ringen, när (nästan) allt var tillåtet.
En föraktad gladiatorsport för outsiders med den blivande kejsaren Donald Trump som tidig mecenat och entusiast. Innan turneringarna blivit helt synonym med MAGA-valkampanjer och förakt för liberal svaghet.
Safdie undviker all politik utan väljer att dyka in i den anspråkslösa människan Kerr, en sårbar själ i en livsfarlig kropp som Johnson, knappt igenkännbar under det fantastiska sminket, ger trovärdigt liv utan att förklara eller försvara. Filmen rör sig från turneringar i Brasilien och Japan via missbruk och avvänjning, seger och förlust och inte minst genom det eldfängda äktenskapet med Dawn (Emily Blunt glimrar av oberäknelighet) där smockan ofta hänger i luften.
Tjechovs gyllene regel för dramatik, den om att geväret som hänger på väggen i början måste avfyras i sista akten, verkar inte gälla längre. Numera kan det avfyras i början, här och var, filmen igenom eller inte alls. Utanför ringen är det snarare Pippi Långstrump som bestämmer reglerna: Är man väldigt stark måste man vara väldigt snäll. Skulle Kerr någonsin tappa kontrollen skulle både fru och hem pulvriseras.
Samtidigt förlitar sig Safdie tungt på fantomsmärtorna efter Tjechov, efter Martin Scorseses ”Tjuren från Bronx”, Darren Aronofskys ”The wrestler” med flera. Vi förväntar oss ett blodigt klimax, en förlösning, ett återfall i missbruket: vad som helst som omvandlar filmen till en metafor och ger den som inte älskar MMA eller känner till Mark Kerr en anledning att engagera sig i ännu en ledsen man som slås blodig för våra synder.
Det räcker i och för sig att lyssna på poddkungen Joe Rogans fascinerande Goddagyxskaft-intervju med Mark Kerr själv för att förstå hur kontroversiellt porträttet ändå är i dagens USA (Rogan beskriver hustrun som en crazy bitch medan Kerr snarare fått upp ögonen för sin egen självupptagenhet).
Det är kanske inte läge för storslagna, moraliska slutsatser. Precis som i Ari Asters ”Eddington” är målet snarare att lossa en aning på hårt åtdragna positioner, försiktigt antyda tillvarons komplexitet och skapa igenkänning i det främmande. Gordiska knutar ska tydligen inte alls huggas av utan smörjas med blod, svett, fett och tårar.
Men hur länge?
Se mer. Tre tidigare filmer av bröderna Safdie: ”Lenny Cooke” (2013), ”Heaven knows what” (2014) och ”Good time” (2017).
Läs fler film- och tv-recensioner i DN.
