Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Samtidigt som socialdemokratiska valarbetare förbereder sig för den stora uppstartsdagen väljer partiledningen att spela på två fronter.
Å ena sidan gör man spektakulära uttalanden i media: i Expressens videoblogg säger riksdagsledamot Ardalan Shekarabi att S kan tänka sig en regeringsöverenskommelse med M, och Ida Karkiainen försvarar partiets vägran att stötta ett utskottsförslag från C, V och Mp om att stoppa utvisningar av ensamma ungdomar som levt med sina familjer i Sverige men som fyllt 18.
Å andra sidan ger Magdalena Andersson och Mikael Damberg en presskonferens där man presenterar partiets ekonomiska politik, en rad viktiga förslag för att det ska bli ekonomiskt lättare att leva i Sverige.
Delar av partiet jublar, men i den större socialdemokratiska rörelsen uppstår förtvivlan. Arbetar vi nu alltså för ett kommande regeringssamarbete med M och Kd? Ska vi till vår sorg över en rad nya förslag: 13-åringar i fängelse, vandelslagstiftning, stopp för spårbytet, också nu lägga förtvivlan över uttalanden som Karkiainens, att Sverige har en ”integrationsskuld”. Och att den gör det omöjligt för S att förena sig med oppositionen i ett utskottsutlåtande som syftar till att stoppa utvisning av 18-åringar?
Det hjälper inte att partiet snabbt i inlägg på Facebook och mejl till medlemmar försöker förklara att man visst kommer att stötta den ’ventil’ som Tidöregeringen förbereder för att rädda dessa 18-åringar. Skadan är skedd för vi som partimedlemmar har bombarderats med hård retorik från våra egna företrädare. Det är en ohållbar balansakt att först utåt betona sin tydlighet och därefter inåt kommunicera att vi menade inte så.
Det stöd som finns inom S för en hårdare migrationspolitik grundar sig på ett kongressbeslut, och på Magdalena Anderssons tidigare uttalanden om att ’vända på varje sten’ när det gäller gängkriminaliteten. Partiledningen menar gärna att detta är grunden till en stabil politik som är rättssäker och förutsägbar och som skiljer sig från Tidöregeringens. Det är till viss del positiva argument men de kräver socialdemokratisk integritet och tydlighet i var Sverige år 2026 befinner sig.
Vi har under de sista fyra åren haft en regering som gått till angrepp på stora delar av rättsstaten, inte bara genom en allt hårdare migrations-, brott- och straffpolitik utan också genom att peka ut landets universitet som bastioner för vänsterrevolutionära idéer, gå fram med yxan i biståndet och politisera UD. Varför kan inte socialdemokratin se att inhumana utvisningar är delar av samma politik?
Partiledningen står mitt i den mest turbulenta samtid Sverige sett sedan mellankrigstiden. Samhällsanalysen grundar sig i förhoppningen att kulturkriget tar slut om alla ställer sig i mitten. Men det heter socialdemokrati, och det förpliktigar. Utgångspunkten i socialdemokratins politiska idé är att försvaret av demokratin är grunden för det moderna samhället. Ett antal andra politiska ideologier är sociala, men inte demokratiska.
Partiets främsta företrädare i integrationspolitiska frågor, Lawen Redar och ordföranden i tankesmedjan Tiden, Payam Moula, talar gärna om folkhemstanken och om vikten av den nationella gemenskapen. Men gränserna för denna gemenskap blir bara svårare att ta sig igenom.
De är helt främmande för ett radikalt socialdemokratiskt idéarv som också fanns i folkhemstanken, och som var socialdemokratins svar på den tidens Sverigedemokrater, nämligen den framväxande nazismen. Precis som nutiden var 20- och 30-talen ett Sverige slitet av hårda klassmotsättningar, konflikt kring nationsbilden, och en livsfarlig omvärld.
Det var genom att försvara arbetarklassens rättmätiga plats i nationen som socialdemokratin blev stark
20-talets lösning på det var inte att gå nationalister och nazister till mötes. Det var inte att betona en uppsättning svenska värderingar eller god vandel. Det var i stället betoningen på sammanhållning, på att ’det goda hemmet känner inga kelgrisar eller styvbarn’.
Det var genom att försvara arbetarklassens rättmätiga plats i nationen som socialdemokratin blev stark. Det fanns ett radikalt medborgarskapsideal i detta: medborgarskapet handlade inte först och främst om etnicitet, det handlade om politisk, ekonomisk och social tillhörighet. Bredvid Per Albin Hansson stod Karleby och Wigforss. De såg inte med blida ögon på en nationalism som handlade om att på basis av tankar om nationens enhet undandra rättsstatens grundvalar.
Kära parti, svara nu på frågan: vilka är dagens svenska styvbarn? Är det inte de 18-åringar som i hela sitt liv varit villkorade svenskar och som vi nu vill slänga ut, samtidigt som vi säger till deras föräldrar att de får stanna, bara de arbetar?
