Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En kontroversiell fördel med ljudboken är att den möjliggör multitasking, alltså möjligheten att kombinera ”läsning” med annat, något jag själv njutit av detta år med Lyssnat med Lindh.
Plötsligt visar stegräknaren chockerande siffror. Släktingar på besök ropar ”men oj, vad här är välstädat!” med en oroväckande häpen ton. Ljudformatet har gjort det möjligt att plöja mängder och samtidigt hinna med en massa annat tråk – som dessutom inte är så tråkigt längre eftersom tråket upphävts av bra böcker.
Smolket i glädjebägaren är känslan av att behandla litteraturen respektlöst – ”kommer om fem … rensar duschbrunnen och är sååå inne i Elin Cullheds nya” – men när oron inför att vara en samtidsskadad tidsoptimerare uppstår kan man minnas att det faktiskt, redan för en hel hög sekel sedan, fanns stressade läsare som drömde våta drömmar om, just precis, ljudböcker.
Redan 1657 utkom Cyrano de Bergeracs science fiction-klassiker ”Resa till månen”, om utomjordingar vars exceptionella bildning kommer sig av bokmanicker gjorda ”för öronen, inte ögonen”.
Drygt två hundra år senare, på 1880-talet, spelade Thomas Edison in de första Tennyson-dikterna på fonografrullar och lanserade framtidskonceptet ”talking books” i en kampanj riktad inte minst till de utmattade fruar som kväll efter kväll förväntades högläsa för maken.
Många jublade. Utopier flödade. Snart skulle mänskligheten vara hypersmart, hyperbildad och hyperstorläsande tack vare ”ljudhattar” och andra otroligheter, som inte så lite påminde om vår tids mobiltelefoner.
Fullt så utopiskt har det nu inte blivit. ”Hyperbildning” är inte riktigt ordet som slår en när man ser de frontade titlarna på ljudboksapparnas startsidor, men fler böcker än vad debatten ibland får oss att tro är kvalitetslyssning. Här listar jag några av höstens höjdare. Mycket nöje! Glöm inte att kolla stegräknaren.
Läs fler av Jenny Lindhs ljudbokstips här
