”Du måste prata med ryssarna”.
Det var något av det sista Thorvald Stoltenberg sade till sin son på dödsbädden i ett hett Oslo sommaren 2018. Balkongdörren stod öppen i barndomshemmet och ett lätt vinddrag fladdrade i gardinerna.
Thorvald Stoltenberg var ingalunda naiv. Den tidigare försvars- och utrikesministern förespråkade ett starkt försvar men hade också upplevt Ryssland som en granne möjlig att komma överens med. In i det sista trodde han på värdet av dialog.
Det gör också Jens Stoltenberg. När HBL träffar honom i Finlandiahuset i Helsingfors upprepar han det han sagt många gånger: I något skede måste Nato tala med Ryssland.
– Vi måste tala om hur kriget i Ukraina ska avslutas. Vi måste tala om upprustningskontroll. De avtal som reglerat användningen av atomvapen är satta ur spel och nya avtal behövs. Vi fick till det under kalla kriget och vi kan få till det igen.
Stoltenberg växte upp i en tid av avspänning och hade som ung socialdemokrat många kontakter med ryssar. När han tillträdde som generalsekreterare för Nato år 2014 var det erfarenheter han bar med sig.
Men han blev snabbt tvungen att omvärdera sin syn.
– Den meningsfulla dialog jag arbetade för när jag kom till Nato, och som jag upplevt som norsk politiker, fungerade inte. Polletten började trilla ner redan då Ryssland intog Krim, men det stod helt klart för mig när Ukraina invaderades. Ryssland vill inte ha diplomati, Ryssland vill inte ha dialog.
Norrmannen gör sig inte längre några illusioner om president Vladimir Putin.
– Vi kan inte förändra Putins sätt att tänka. Men vi kan påverka hans kalkyler, och få honom att inse att det blir för dyrt, både militärt och ekonomiskt, att ta kontroll över Ukraina.
Det som sker runt förhandlingsbordet är starkt kopplat till Ukrainas styrka på slagfältet, fortsätter Stoltenberg.
– Ju starkare och mer samlat Nato är, desto lättare är det att snacka med Ryssland.
Stoltenberg blev erbjuden jobbet som generalsekreterare för Nato efter att ha förlorat valet i Norge 2013. Tio år som statsminister var över. Vad han inte visste då var att USA:s president Barack Obama och Tysklands förbundskansler Angela Merkel redan diskuterat honom som potentiell generalsekreterare för Nato.
Oddsen talade visserligen emot honom: Norge var inte medlem av EU, och danske Anders Fogh Rasmussen var hans företrädare. Två nordbor på raken var knappast opportunt.
Men Stoltenbergs personliga kvaliteter föll både Obama och Merkel i smaken.
När han så fick frågan avrådde fadern honom. Thorvald menade att sonen inte var gjord för ett jobb bland generaler, diplomater och möten som aldrig tog slut.
Också hustrun Ingrid Schulerud, med en egen diplomatisk karriär, såg helst att maken hittade på något annat att göra.
”Hon känner mig bättre än någon annan och var medveten om mina rastlösa sidor”, skriver Stoltenberg i boken ”Min tid i Nato” (Albert Bonniers förlag).
Som alltid lyssnade han på de två viktigaste människorna i sitt liv – men valde annorlunda. Han var bara femtiofem och tanken på att ge sig i kast med en ny, svår uppgift tilltalade honom.
Det var inte heller första gången han gick sin egen väg.
”I över trettio år har mina jobb skapat spänningar i livet med Ingrid”, skriver han.
Och fortsätter sin rannsakan:
”Jag hade nog kunnat göra vårt liv tillsammans lättare om jag varit mindre konflikträdd. Istället har jag upprepade gånger stuckit huvudet i sanden och skjutit upp diskussioner om viktiga beslut, eller kommit i sista minuten med dåliga nyheter om överenskommelser jag inte lyckats hålla.”
Han knäpper upp kavajen. Flyttar på stolen.
– Jag försöker alltid skjuta upp svåra beslut, säger han aningen besvärat.
Som nybliven statsminister fick han kritik för det, men än en gång kom fadern honom till undsättning.
– Thorvald gjorde offentligt en poäng av att det finns för många konfliktsökande människor i världen.
Vad tycker du själv?
– Världen är mer komplicerad än att man kan påstå att kompromisser alltid är bättre än konfrontation. Men det kan inte vara ett mål i sig att söka konflikt. Allt för många gör det och det är orsaken till att vi har så många krig och konflikter i världen.
Samtidigt, fortsätter han, finns det gånger när man måste våga ta en konflikt.
– När Norge ockuperades av Nazityskland under andra världskriget ansåg en del att vi skulle kompromissa. Till all lycka bestämde kungen och regeringen att vi skulle slåss. Det var en tid för att stå upp, inte kompromissa.
– På samma sätt kunde Zelenskyj och det ukrainska folket ha sökt kompromisser efter den fullskaliga invasionen den 24 februari 2022. Men de valde att slåss.
Stoltenberg har fått mycket beröm för sitt sätt att leda. Det gäller både som statsminister efter massakern på Utøya, men också som generalsekreterare för Nato. Inte bara en, utan två gånger, ombads han fortsätta leda militäralliansen.
Ändå skruvar han obekvämt på sig när han får frågor om sin ledarstil.
– Jag har inte många etablerade och formaliserade ledarprinciper.
Hur leder du då?
– (Skratt). Fråga henne.
Han nickar mot sin mångåriga medarbetare Sissel Kruse Larsen.
– Han är väldigt snäll, lyssnande och klarar av ta råd från många människor. Men citera mig inte, säger hon.
En intuitiv ledare, med andra ord. Det har han haft nytta av i umgänget med president Donald Trump.
”Det amerikanska folket hade valt Donald Trump till president. Det valet måste vi respektera”, skriver han i sin bok.
Stoltenberg är de facto en av de europeiska ledare som haft mest med den amerikanska presidenten att göra.
I ett skede fick han till och med höra att det bara fanns två utländska ledare som Trump hade ett riktigt gott förhållande till: Stoltenberg och Benjamin Netanyahu.
– När jag hörde det tänkte jag att det var en underlig position att hamna i som norsk socialdemokrat, småskrattar Stoltenberg.
Är du en Trumpviskare?
– Jag tycker inte om det begreppet. Men som generalsekreterare lade jag stor vikt vid att ha en god dialog med USA. Det fanns de i Nato som ansåg att vi skulle sitta still i båten när Trump valdes första gången år 2016. Men vi valde motsatt strategi.
Då var det också nödvändigt med intern självdisciplin, skriver han i sin bok.
”Jag gav tydliga besked om att resignerade stönanden under interna möten var oacceptabelt. Inga visningar av Trump-tweets eller klipp från nätet åtföljda av himlande ögon.”
Stoltenberg ångrar inte sin strategi.
– Vi måste kunna diskutera med vår främsta allierade, särskilt då åsikterna går isär.
Det finns ändå gränser för allt. Har ni västvärldens ledare varit för undfallande gentemot Trump?
– Jag vill inte ge råd till dem som sitter med ansvaret i Nato nu men jag kan uttala mig som medlem av den norska regeringen: Jag anser att Norge har funnit rätt balansgång. Vi har markerat i de fall där vi är av annan åsikt: om handel, klimatet, Grönland. Samtidigt är vi måna om att hålla samtalet i gång.
I våras besökte finansminister Stoltenberg Vita huset tillsammans med statsminister Jonas Garh Støre. De hade med sig en karta som de vecklade ut på det polerade förhandlingsbordet.
– Vi tycker alla om kartor, säger Stoltenberg med ett menande leende.
Poängen med kartmanövern var att visa den kortaste vägen från Ryssland till USA.
– Den går över nordområdena. Det är där raketerna kommer ifall det blir krig. Med kartan visade vi att Finland och Norge är viktiga länder eftersom vi hjälper med tidiga varningar om ryska militäraktiviteter i norr: ubåtar, strategiska bombflyg, missiler.
– Vi poängterade också att USA är lyckligt lottat; Ryssland och Kina har inget motsvarande.
Stoltenberg reser sig upp. Intervjutiden går mot sitt slut.
– Det handlar om att hitta balanspunkterna. Politik är som livet självt, en kombination av tillfälligheter och enskilda människor men också tunga ekonomiska intressen.
Han knäpper kavajen.
– Det är förvirrande samspel som man bara måste ta grepp om.
