Jessie Buckley om Oscarsrollen: ”Jag vet inte hur man är människa”

För sex år sedan slog den kinesiska regissören Chloé Zhao igenom med ”Nomadland” som vann Oscar för bästa film, regi och kvinnliga huvudroll (Frances McDormand). En lågmäld roadmovie om en kringflackande kvinna som tvingas ta tillfälliga ströjobb tillsammans med andra fattigpensionärer i den amerikanska västern.

”Hamnet” rör sig i helt andra miljöer. Här följer vi den unga latinläraren William ”Will” Shakespeare (Paul Mescal) som pendlar fram och tillbaka mellan sin växande familj på engelska landsbygden och det pesthärjade London. I ”Hamnet”, omarbetad från Maggie O’Farrells bok med samma namn, utforskar William Shakespeares relation till sin fru Agnes (mer känd som Anne) Hathaway, och parets gemensamma familjeliv.

– Shakespeares porträtt skapades först efter hans död. Det Maggie gör så vackert i sin bok är att närma sig sanningen med poesi – för här vet vi egentligen inte. Ibland fångar metaforen verkligheten bättre, säger Chloé Zhao.

Medan Shakespeares liv och verk svävar i bakgrunden – man bara kan ana dramatiken som utspelar sig på teatern i London – är det Agnes Hathaway (Jessie Buckley) som står i berättelsens förgrund. Att hon får heta Agnes, och inte Anne som hon är mer känd som, har sin förklaring i ett arkivfynd:

– I hennes pappas testamente stod det ”min dotter Agnes”. Maggie ansåg att historiker inte bara fått hennes personlighet och relation om bakfoten, utan också hennes namn. Det är viktigt att ta historien med en nypa, eller kanske en hel hink, salt när det kommer till historiska kvinnor, säger Chloé Zhao.

I en av filmens första scener ligger Agnes Hathaway uppkrupen bland rötterna till sitt favoritträd. Hon återvänder dit genom filmen – för att hämta kraft, eller i ren desperation efter den största av förluster. Agnes är en outsider, utstött och utstirrad för sina märkliga förmågor att tyda tecken i naturen. I trakten går rykten om att hon är dotter till en skogshäxa.

Kanske, verkar ”Hamnet” föreslå, är det hennes kanal in i mystiken som Shakespeare faller för. Också Jessie Buckley berördes av den här sidan hos Agnes när hon för första gången fick ta del av manuset. Buckley (”Fargo”, ”Women talking”) har kallat rollarbetet för en av de ”mest djupa, mänskliga upplevelser” hon någonsin haft.

– Jag tror att alla konstnärer försöker nå bortom vad vi ser och logiskt kan förstå. Vi letar alla efter något större, något som kan sammanfläta oss med det mystiska, säger hon.

Buckleys porträtt har hyllats av en samstämmig kritikerkår. Hon har redan belönats med en Golden Globe-statyett och är också en av favoriterna till att också ta hem en Oscarsstatyett i mitten av mars. Under sina förberedelser tog Jessie Buckley del av berättelser som Joan Didions ”Ett år av magiskt tänkande” och artisten Nick Caves ”Faith, hope and carnage”. Men mest av allt gick förarbetet ut på att lita till sin intuition.

– Jag vill aldrig, aldrig projicera en idé av en kvinna eller en karaktär, tills jag får lära känna henne utan och innan. Under ett par månader litade jag på magkänslan och långsamt hittade jag ingredienserna till karaktären. Jag samlade på bilder, skrev musik, antecknade mina drömmar … Och i slutändan är det på inspelningsplatsen, i mötet med alla människor, som man hittar en gemensam berättelse, säger hon.

Frågan som vilar över dramat är om Shakespeare skrev ”Hamlet” för att bearbeta förlusten av sin son Hamnet. Var pjäsen ett sätt att föreviga honom?

”Jag har alltid känt att det var väldigt orättvist att ingen gjort kopplingen mellan denna pojke, Hamnet, och pjäsen ’Hamlet’”, har författaren Maggie O’Farrell sagt om saken. I sin bok upprepar hon vad somliga Shakespeare-kännare påstår: att de två namnen sågs som identiska vid tidpunkten.

På så vis utforskar ”Hamnet” konstens kraft och dess förmåga att skapa katharsis. Under arbetet med filmen reflekterade Jessie Buckley över vad berättande betyder för hennes eget liv.

– Historieberättandet har alltid varit avgörande för att känna mig fri och levande, både i världen och i relation till mina medmänniskor. Varje gång jag gör ett jobb känner jag såhär: Jag vet inte hur man är människa. Jag försöker ta reda på det längs vägen, och jag försöker att bli lite mer mänsklig varje dag genom att nå djupet av allt som är obekvämt med att vara människa, säger hon och fortsätter:

– Vad Agnes gick igenom kan jag aldrig tänka mig. Men vad jag förstod är att man aldrig någonsin slutar att leta efter ljuset – man slutar aldrig någonsin leta efter den man älskat, och man kan hitta dem i de minsta situationerna, säger hon.

Också för regissören Chloé Zhao har konsten, sedan hon var ett barn, varit ett sätt att bearbeta livets motgångar och mysterier. Som ung skrev hon fan fiction på nätet och har först senare förstått varför.

– Det hjälpte mig både när jag var yngre, och i dag, att förstå varför saker och ting händer, varför jag känner som jag känner. Nu kan jag förstå på ett intellektuellt plan att mitt skrivande som barn handlade om att känna samhörighet med personerna som historierna nådde ut till, säger Chloé Zhao.

”Kärlek dör inte, den förändras”, står det i produktionsanteckningarna till ”Hamnet”. Chloé Zhao kallar ”Hamnet” för ackumuleringen av sin konstnärliga resa – hennes fyra tidigare filmer har lett henne hit. I arbetet med ”Hamnet” har hon lärt sig om förlust, tragedi, och kärlek. Det är storslagna ord, men så är det också ett storslaget ämne hon tagit sig an.

– Jag har lärt mig att släppa taget en aning, att tillåta mig att kapitulera för kärleken lite mer. Och jag har förstått hur att släppa taget också kan vara kärlek. Det är svårt, säger Chloé

Zhao.