Hur har ditt efternamn, Krimes, påverkat ditt liv?
– Jag tänkte inte så mycket på det förrän jag var tretton och mannen som jag trodde var min pappa tog livet av sig. Jag var ung och visste inte hur jag skulle hantera det. Jag började hamna i fel kretsar och blev utagerande, och i stället för att få hjälp hamnade jag hos polisen och blev straffad. De yttre systemen förstärkte identiteten jag redan hade blivit tilldelad. Det gjorde att jag tidigt började se mig själv som någon som stod utanför det normala – som en kriminell – trots att det inte var den jag egentligen var.
Du satt sex år i fängelse. Vad gjorde det med ditt konstnärsskap?
– Jag började inte bara fundera över vem jag är, utan också över hur jag skulle förhålla mig till den tid som användes som ett straff mot mig. Då blev det tydligt för mig att om jag skulle kunna skapa något meningsfullt av den här tiden, var jag tvungen att lägga all min energi på att göra verk som inte bara kunde bära mig, utan också bidra till större samhälleliga samtal om de erfarenheter jag gick igenom.
Varför gjorde du konstverk av lakan och tvål?
– När jag satt i isoleringscell hade jag bara tillgång till sådant som fängelsets tvål, sänglakan och toalettpapper – och det var i stort sett allt. Med tiden började de här materialen få en djupare betydelse för mig: vad representerar de egentligen, hur cirkulerar de inom fängelsesystemet och hur förhåller de sig till världen utanför? Tvål, till exempel, bär på ett materiellt språk av rening och renhet, något som kopplar direkt till föreställningen om fängelset och dess påstådda uppgift att reformera individen. Processen handlade till slut inte bara om att skapa konst, utan om att använda det lilla jag hade för att uttrycka mig och utmana den miljö jag befann mig i.
Grupputställbningen ”Det sista straffet” visas på Kalmar konstmuseum från den 7 februari till den 25 maj.
