Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Konsert
Joanne Robertson
Scen: Fasching, Stockholm
Visst, i någon mån är Joanne Robertson en lika abstrakt musiker som hon är en abstrakt målare. Hon odlar det medvetet vaga och verkar vilja understryka att känslor inte kräver begriplighet. Men medan konsten är pastelligt tilltalande, till och med dekorativ, är musiken introvert och har små stråk av mörker som nästan helt saknas i målningarna. Musiken är märkligt monokrom, som om den ville gömma sig inuti sig själv på något sätt.
Robertson strummar fram – med ett förvisso perfekt distat gitarrljud – strukturlösa sånger på sin Fender Jaguar och sjunger tonlöst från vad som skulle kunna vara dagboksblad. Det spelar ingen roll vad eftersom orden knappt hörs. Hon befinner sig någonstans mellan det naivt enkla och det vansinnigt komplexa. Med det sagt är det ingen tvekan om att hon vet vad hon gör.
Men det är en märklig succé det här. Fasching är fyllt av en ung publik som av allt att döma vuxit upp i en kultur av optimerad själviscensättning.
Det går kanske att tänka på det här som ett slags revolt, och på Robertson som en soldat i den ständiga kampen mellan det artificiella och det förment autentiska.
Första albumet kom 2008 men jag tror att man kan bortse ifrån det. Hon hade inte hittat formen där. På nästa skiva, från 2016, har hon landat i uttrycket hon senare utvecklar ihop med Dean Blunt och Oliver Coates, musiker som på ett tydligare sätt än Robertson själv har utforskat musikens inneboende visuella kraft.
Det som överraskar, och som inte hörs på skivorna, är hur mycket hon låter som en sjömansänka från en vindpinad brittisk kustby som sjunger fram berättelser om sorg och skeppsbrott. Det är överraskande mycket folkmusiker i Robertson. Och förstås lika mycket gatumusiker som tolkar My Bloody Valentines b-sidor.
Det som händer i rummet är förstås det viktiga. Hon möter inte publiken egentligen utan det är den som måste söka upp henne. På det sättet blir också mötet förstås helt individuellt. Hon blir den canvas vi målar upp våra egna abstrakta projektioner på.














