Man blir kallad allt möjligt om man inte reservationslöst stämmer in i den massiva mediekören och utan att blinka hyllar det tidigare så utskällda och odugligförklarade svenska fotbollslandslaget.
Först ska alla tjurrusa åt det ena hållet, sedan ska det tjurrusas åt det andra. Och alla tillsammans, utan undantag.
När jag efter slutsignal i VM-kvalet mot Polen lade ut en bild på Graham Potter, skojade lite och skrev ”Ta en triss”, svarade flera präktiga, yra och stämningsdrabbade kollegor: ”Välj glädjen nu, Johan”.
Vad jag svarade? Jag svarade (givetvis) ”nä”.
Jag – en glädjedödare.
Jag vägrar bli en del av den obehagliga tjurrusningskulten.
Det var ändå bara själva förspelet till den tsunami av idiotförklaringar jag nu skulle drabbas av.
Jag tyckte själv att jag stort sett bara försökte behålla visst förnuft, och en viss värdighet – och det var ju inte särskilt svårt att se det rent komiska i hur sinnesjukt många av experterna svängt över en natt, vänt på en femöring. Utan att egentligen något över huvud taget har hänt!
Viaplays sändning från VM-kvalet mot Polen var nog bland det värsta jag sett jag i sin genre. Totalt sett, under en lång tv-historia. Det gällde allt från det tre timmar långa, mestadels helt tomma, uppsnacket till det pinsamma efterspelet.
Egentligen behöver jag inte förklara mig över huvud taget, ni som såg ni vet, ni förstår. Alla fördämningar brast när så kallade sportjournalister, reportrar och experter drabbas av den värsta sortens nationalyra – och inte bara firade med fansen och laget, utan till och med ledde firandet.
Det var bedrövligt att skåda.
Sportjournalister brukar vara ruskigt arga när de inte tas på allvar, inte bedöms utifrån samma kriterier som andra i journalistkåren, utan ofta enbart ses som förklädda hejaklacksledare.
Efter detta vill man i alla fall aldrig någonsin mer höra på just det gnället, för det var sannerligen inte bara under Viaplay-sändningen som experterna gick rakt igenom isen. En majoritet journalister och reportrar på plats för att rapportera tycks helt ha tappat det. Kollektiv självförnedring. Kollektiv glömska. Detta var inte bara den största dagen i den svenska fotbolls- och idrottshistorien, den var också den största dagen i deras egna liv.
Men: Nä, det var det inte. Det var speciellt, det var glädjande (jag kände mig givetvis också glad – för spelarnas skull), det var roligt, det var betydelsefullt. Det var ungefär det hela.
Det rapporterades med oerhörd darr på rösten, om vad detta betydde för landet, för Sverige, för folket, för hela vår kultur, för flaggan, för nationen. Jag var förvånad över att de inte också diskuterade den nordiska rasens betydelse för bragden! Inte var det långt borta iallafall.
Nu börjar ett 72 dagar långt uppsnack inför Sveriges VM-match mot Tunisien den 15 juni. Det kan bli det värsta vi bevittnat tidigare. Och nog spelar vi åtminstone semifinal efter detta?
Samtidigt, i en annan del av landet, i en annan del av verkligheten: Slutspel i SHL och hockeyallsvenskan. På TV4 Play.
I onsdags var det till exempel Karlskoga–Modo och Rögle–Färjestad, de bägge slutspelen är massiva på både längden och bredden givetvis – man lär hålla på en en bit in i maj. På det följer sedan ett otroligt spännande hockey-VM sista veckorna samma månad…
Man kommer nog att jobba upp stämningen rätt bra på TV4 Play också, men efter den ohälsosamt maniska stämning som rått och råder på Viaplay och i Fotbollssverige känns det ändå som att hamna i en lugn liten oas i sportvärlden. Puh! Ängelholm, Karlskoga, Skellefteå och Karlstad blir ändå aldrig bli så fancy som huvudstaden, Nationalarenan och de fina fotbollsexperterna i sitt snofsiga hitte-på-mode.
Såg ni att Chelsea går back, 3,5 miljarder? Hela fotbollen är sjuk. Är den snart ens värd att räddas?
Läs fler krönikor av Johan Croneman här.















